Ledare: Ta in några ministrar till

Ledaren

Det känns om det vore evigheter sedan många i republiken blängde i riktning regeringarna Katainen och Stubb och mumlade något i stil med att regeringen kunde bestämma sig eller att den kunde överraska alla med att fatta ett beslut åtminstone.

Den naturliga motkraften, som också framgick i det senaste riksdagsvalet, var att man ville ha en politisk ledning som fattar beslut snabbt, effektivt och gärna också rätt.
Juha Sipiläs logik att göra regeringen så effektiv som möjligt, genom att göra den tre ministrar mindre än sin företrädare, följer Sipiläs glasklara businesslogik. För stora styrelser tenderar att bli ineffektiva. Han har rätt i det Sipilä. Men en styrelse blir inte speciellt mycket bättre om det inte finns branschkunnande i den.

Där startade i alla fall Sipiläs projekt som nu närmar sig halvvägskontrollen.
De ambitiösa sysselsättnings- och ekonomiska målen kommer regeringen inte att uppnå – om det inte inträffar ett mirakel. Vi ligger fortfarande mycket risigt till ekonomiskt i en EU-jämförelse.

Samtidigt sker det ekonomiska framsteg och stora överraskningar lokalt på olika håll i landet. De flesta av dessa innehåller ändå en dimension av förändring, vilket i sig direkt innebär att de kompetenser som skulle behövas för att driva de glädjande investeringarna och öppningarna inte alltid finns.
Då måste man å ena sidan skapa kompetenserna själv, eller så tar man in dem i landet – om inte någon annan lagt rabarber på dem tidigare.

Det skulle visa sig att de stora förändringar regeringen har beslutat genomföra kräver mycket mera än åtminstone statsministern själv förstod då han sade att om det efter fyra år inte har skett stora förändringar är det dags att byta man.
Där Katainens och Stubbs regeringar tuggade beslut i evigheter för att ibland, trots allt detta, stöta på grundlagen, verkar det som om den här regeringen kommer ut med hafsigt gjorda förslag för att sedan ta tillbaka dem med olika ursäkter – före och/eller efter de törnat mot grundlagen.

Det har till exempel varit lätt att ösa allt möjligt över minister Berner för trafikbalken, men tanken i trafikbalken är helt korrekt: Då det gäller transporter och trafik måste något grundläggande förändras för att vi ska ha råd och möjligheter att hålla igång infrastrukturen och finansiera nya investeringar.
Visst, så som förbindelsebåtsavgifterna var upplagda var de fel. Men vi vet inte om det blir mycket bättre av att landskapen finansierar den trafiken – om det är så det går. Det hade varit klokt att hålla diskussionen igång för att på det sättet ha någon form av insyn.

Och ett annat exempel som berör oss.
Då storbolag söker goda investeringar har man nämnt den fasta förbindelsen mellan Pargas och Nagu. Peka ut det kloka i att ha i det närmaste konstitutionella hinder för sådana finansieringslösningar?
Statsbudgeten kommer aldrig att finansiera någon Nagubro, om den inte byggs i Helsingfors.

Regeringens slarv leder lätt till att goda öppningar skjuts ner, eftersom de är högst halvfärdiga, varefter det tycks råda ett principiellt politiskt ställningstagande om att det som skjutits ner inte längre finns. Och så står man och pekar på allt som rör sig och påstår att ingen gör någonting.
Sipiläs regering måste förstå att man kan sabba goda frön med vansinniga såningsmetoder.

Katainens och Stubbs regeringar går igen, men på ett motsatt sätt: Man beslutar först, och söker motiveringarna och juridiken sedan.

Men om man vill fortsätta jobba så här så kommer vi att finansiera vård, utbildning, jaktplan, trafik och energilösningar så som vi alltid har gjort – vi lånar mera. Och ännu mera.
Alla ser att om vi inte börjar göra rätt saker sätt, och på bättre sätt, har vi ju inte bytt rikting över huvudtaget. Katainens och Stubbs regeringar går igen, men på ett motsatt sätt: Man beslutar först, och söker motiveringarna och juridiken sedan.

En del – inte allt! – av regeringens hafsande beror på att de stora reformer som nu görs, görs i ett mycket litet team. Vi har elva ministerier och fjorton ministrar, vilket inte är tillräckligt för att varje ministerium skulle ha sin egen expertminister.
Sipilä varnades för risken att bränna slut sina ministrar, men lyssnade inte på det örat.
Nu har börjat göra det, vilket kan leda till att antalet ministrar ökas sannolikt i och med att Sannfinländarnas nya ordförande kliver in i regeringen.

Men så enkelt som att bara splitta dubbelportföljerna blir det knappast. Arbets- och justitieministerportföljen både kan och borde delas upp. Men sedan är det en helt annan sak om någon i regeringen vill dela på miljöminister- och jord- och skogsbruksministersysslorna. Centern, och delar av Samlingspartiet, har ju länge ansett att de här två sektorerna borde slås ihop till ett enda naturresursministerium.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng