PS: Sympati och modiga människor

ÅU-foto

I dag ordnas en sympatidemonstration i Åbo. Dem man vill stöda är de asylsökande som demonstrerar på Järnvägstorget i Helsingfors.
Sympatin sträcker sig också till alla de asylsökande runtom i landet som hotas av utvisning, men som inte vågar åka tillbaka till sina hemländer.
De här mänskorna är rädda.
Någon är så rädd för att mista sitt liv att den har tappat tron på livet och mänskligheten.
Någon tappar kontakten till livet här och nu.
Någon försöker ta sitt liv.

Det har hänt i asylmottagningar. Det hände på Järnvägstorget i Helsingfors i onsdags.
I den stund som nyheten om den händelsen gick ut, gick någonting sönder inne i mig.
Redan det att ett självmordsförsök blir en nyhet är något avvikande och osmakligt. Men det var inte i sig den text jag läste på Helsingin Sanomats webbsajt som var stötande, eftersom HS klokt nog förklarade att det är emot alla journalistiska principer att skriva om självmordsförsök, men att det här undantaget görs på grund av vissa omständigheter.

De omständigheterna förklarades också och det är då det vänder sig i magen.
Det finns finländare som står och filmar när en annan människa försöker hänga sig.
Filmar. Delar filmen.

Att vi lever i samma värld, dessa finländare och den finländare som skriver den här texten är något som är väldigt svårt för mig att smälta.
Jag inser att jag måste göra mitt yttersta för att inte tappa tron på människan, jag inser att för att vara den människa jag vill vara måste jag till och med kunna uppbåda den så viktiga sympatin och medkänslan också för dessa finländare.
Även om jag inte bara vägrar känna sympati för deras åsikter och handlingar, utan också vägrar att godkänna att deras agerande skulle vara lagligt.
Jag måste intala mig själv att de – precis såsom de utvisade asylsökandena, men av helt andra orsaker – är rädda.

Dessa finländare agerar i ett oförstånd och de är rädda. Rädda för att människor som har en annan kulturell bakgrund än de själva ska förminska dem själva på något vis. Varför några asylsökande blir ett hot mot dem förblir oklart för mig. Varför några tusen människor bland fem miljoner kan vara något så skrämmande är svårt att greppa.
Sen misstänker jag att dessa finländare inte har förstått vad Finland ska stå för. Enligt den här finländaren finns det vissa brister på den punkten, men vi kan alla bidra till vilken bild som skapas.

Sympati är ett vackert ord. Det borde Finland stå för.
Medmänsklighet borde Finland stå för.
När jag sätter Finland i främsta rummet av nationer där jag vill leva vill jag lyfta fram de modiga, de sympatiska, de som i dag engagerar sig för att stöda de asylsökande, om de så gör det i en stöddemonstration i Åbo eller någon annanstans.
Bland dem finns sådana som Sunniva Drake som i en intervju i Hbl i februari var orolig för vart civilsamhället ska ta vägen med de ”radikaliserade tanter som förlorat tron på samhället”.
Jag tänkte bums på det citatet när jag läste om självmordsförsöket i HS. Nu är det nära, tänkte jag. Snart tappar jag tron på samhället.

Låt det inte gå så långt, tänker jag i dag.
Låt i stället de modiga människorna få sin hyllning. De som känner sympati. De som inte är rädda.
Låt i stället de modiga församlingar som stöder de asylsökande få sin hyllning.
Alla dessa modiga som faktiskt vet vad det Finland borde vara gjort av; det Finland som kommer först bland nationer, det Finland som är sympatiskt och modigt.
Det Finland som måste hitta tillbaka till medmänskligheten.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng