Välkommen till S:t Petersburg!

– Arbetar Ni för finska regeringen?

Den som ställer frågan till mig är taxichauffören Sergej. Det har gått mindre än tio minuter sedan jag klev av tåget från Helsingfors på Finska järnvägsstation och beställde skjuts till Finlandshuset i centrum av S:t Petersburg. Sergejs första gissning är att jag möjligen kan vara författare eller konstnär. Det är nämligen mest sådana han tidigare har skjutsat till samma ställe. De brukar vistas där i några veckor, ibland flera månader. Frågan om jag arbetar för regeringen följer blixtsnabbt efter att jag specificerat att jag är historieforskare.

Innan vi kommer in på frågan vad jag ska göra i S:t Petersburg har vi redan hunnit avhandla ett och annat. Sergej har redogjort för sitt privatliv. Han är 42 år gammal och hemma från en medelstor sibirisk stad med 300 000 invånare. Hans fru är född i Novgorod men studerade till sjuksköterska i S:t Petersburg och arbetar nu på ett lokalt barnsjukhus. De bor med sin nioåriga son i en trea som de nyligen har köpt i en av stadens megalomaniska nordliga förstäder. Det är rätt långt borta, men prisvärt. Boendekostnaderna har stigit mycket de senaste åren. Sergej ringer upp sonen, men kommer sedan på att han just nu är på ishockeyträning och därför inte kan svara. I framtiden ska sonen inte spela i KHL, utan i NHL. Helst i Florida, klimatet är behagligt där.

– Det där är Ingenjörspalatset, visste Ni att det spökar där?

– Nej.

– Jag har aldrig varit där inne! Inte på Eremitaget heller, fast jag bott i S:t Petersburg femton år. Men jag besökte Ryska museet en gång när mina föräldrar var på besök.

Tillbaka till mig och orsakerna till min vistelse. Efter att ha klargjort att jag är historiker men inte arbetar för finska regeringen utan för ett universitet följer en ny frågearsenal: vilket ämne forskar jag då i och vem är det som bestämmer vad jag ska göra? Svarar att jag har rätt fria händer att påverka ämnet själv, men att finansiärer och de projekt jag arbetar i självklart styr till en viss del. En stor del av det jag forskat i har handlat om sådant som har att göra med Finlands ställning som storfurstendöme inom det ryska imperiet under 1800-talet.

– Aha! Det känner jag till, vi läste om det i skolan. Jag gillade historia. Det var goda tider för både finnar och ryssar, inga konflikter som idag! Idag bara ökar konflikterna över allt. Turkiet ställer till det. Och så har vi USA, det landet blandar ju sig i allt.

– Tja. I början av ryska tiden var det onekligen ganska konfliktfritt och finnarna var rätt nöjda. Men sedan blev det mera konflikter. Finländarna kände att man inte längre respekterade deras autonomi, och när revolutionen kom förklarade de sig självständiga.

– Menar Ni alltså Finland på 1800-talet var lite som Krim idag?

– Nej, inte direkt.

De sista kilometrarna kryper vi fram på smala och stockade gator längs de vackra kanalerna i centrum och förbannar det tjocka dammet som härrör från gatorna som har rengjorts bristfälligt efter vintern. Besvärlig tid på året för astmatiker.
– Är Åbo en stor stad?
– Nja, för finländska förhållanden är staden rätt stor, men jämfört med S:t Petersburg är den pytteliten.
– Färre än en miljon invånare?
– Ja.

Efter cirka tjugofem minuter har vi kommit fram till Finlandshuset bredvid finska kyrkan på Stora Stallhovsgatan, i den del av S:t Petersburg som under hela stadens existens varit en viktig samlingsplats för stadens finska och svenska samfund. Sergej hinner ännu uttrycka sin irritation över att gatans tidigare jämna asfalt har ersatts med gatubeläggning av gammalt snitt: ”Ser Ni, det är ju som på 1800-talet!” Som skyldiga till denna galenskap pekar han ut de genomkorrumperade tjänstemännen i stadens administration. Vi säger adjö och Sergej önskar mig ännu en gång välkommen till S:t Petersburg och en trevlig vistelse. Det är en trygg och säker stad – det ser Putin till eftersom det är hans födelsestad. Jag tackar för skjutsen och konstaterar tyst för mig själv att det nästan var värt att betala ett moderat överpris för färden.

Nästan på minuten två dygn efter att jag stigit av Sergejs taxi är Putin på besök i sin födelsestad, när en bomb detonerar på ett metrotåg mellan stationerna Sennaja Polsjtjad och Teknologiska institutet. Fjorton personer dödas och ett femtiotal skadas. En andra mera destruktiv bomb hittas på ett annat tåg vid Moskva-järnvägsstationen, men oskadliggörs innan den hinner explodera. Terrorn har anlänt till S:t Petersburg. Den som man fruktat, men som man har tänkt att ändå bara drabbar Moskva eller Kaukasus och andra oroliga regioner. Attentatsmännen jagas och de sociala medierna fylls av konspirationsteorier, den ena mer fantasifull än den andra. På kvällen slår mig tanken att den som åkt taxi med Sergej den här dagen nog också har haft möjlighet att ta del av ett intressant samtal.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng