Kemistens rekommendation: Laga eget mjöd till valborg!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Matlagning var aldrig ett intresse för mig tidigare. Men nu är det. Mycket av fritiden går åt till att planera, laga och äta mat. Jag gillar också att läsa om mat från olika länder, matförvaring, konservering och recept.
Jag experimenterar med safter och sylter samt egen juice- och vintillverkning. När vi odlar grönsaker på sommaren handlar mycket om hur man ska hinna äta upp allt eller om det kan konserveras. Man vill ju inte slänga mat.
Nu låter det kanske som om jag skulle vara bra på att laga mat. Men nej, inte särskilt bra. Strax över medelmåttan, kanske. Eventuellt har jag viss fördel av att vara kemiutbildad.
Mycket av det vi observerar i köket kan förklaras vetenskapligt, till exempel sylten som tjocknar, såsen som bränns vid eller degen som jäser.
När vågen började användas i laboratorierna skedde de stora genombrotten.
Kemi är idag en vetenskap man förknippar med dyra och avancerande analysinstrument. Men så har det inte alltid varit. Kemin som vetenskap växte fram under 1700-talet.
Länge var kroppens egna sensorer de enda analysinstrumenten, alltså smak, lukt, syn, hörsel och känsel. När vågen började användas i laboratorierna skedde de stora genombrotten.
I köket finns både våg och volymmått och du har tillgång till dina fem sinnen. Resultatet kan enkelt bedömas med hjälp av dessa. Man märker nog när det går som det ska.
På Skolresurs.fi hemsida finns bra material för den som vill kocka vetenskapligt. Bland annat hur man kan laga mjöd och varje dag följa med hur smaken förändras.
Proceduren börjar med att ta fram och jämföra olika recept på mjöd och fundera på mängdförhållandet mellan olika ingredienser. Viktigt är till exempel mängden socker per liter vätska och hur det påverkar slutresultatet.
Efter att man valt recept och lagat enligt det ska man smaka av enligt principen hypotes – resultat. Alltså, man formulerar vad man tror att det ska smaka innan man smakar, sedan skriver man ned vad man verkligen tyckte att det smakade. Detta upprepas varje dag fram till att mjödet dricks upp.
Låter det invecklat? Jag ska erkänna att jag inte alltid är lika omsorgsfull. Men vetenskapligheten ligger faktiskt i att man försöker formulera en hypotes och att man nogsamt antecknar observationen, d.v.s. smakförändringen.
Viktigast är observationen, den är fakta. Även om det bara gäller din smak och vi vet att smaken är olika. Hypotesen är sedan ett försök att förklara varför smakförändringen sker. Det är den andra sidan av vetenskapen.
Hypotesen testas vid följande observation.
En samling testade hypoteser leder till en teori som i ett större sammanhang är vetenskaplig information.
Eftersom vi inte är de första människorna som tillverkar mjöd har vi redan på förhand vetenskapliga förklaringar, det vill säga teorier, om vad som händer i processen.
Om man vill veta mer om det här ska man läsa Bonnie Garmus ”Lessons in Chemistry” som är översatt till svenska med titeln ”Lektioner i kemi”. Man kan också välja att se serien med samma namn på Netflix.
I boken blir en kvinnlig kemist motvilligt rekryterad som tv-kock och i brist på andra arbetserbjudanden tackar hon ja. Handlingen utspelas i 1960-talets USA.
Hon medger dock aldrig att det är ett matlagningsprogram utan hävdar med envishet att hon undervisar tv-publiken i kemi. Det ska visa sig att hon får rätt.
Slutligen vill jag uppmana alla som läst så här långt att laga mat därhemma. Det är aldrig för sent att lära sig och det sparar pengar.
Om man blir bra på en rätt kan man bjuda på den. Det är ett bra sätt att få vänner. Vägen till hjärtat går ofta genom magen.
Här kan du läsa fler kolumner av Johan Werkelin.