Från Lillmälö till Kapellskär för 5 mark – en gång var Pargas Vikings och Siljas port till Sverige
På 1960-talet var Pargas porten till Sverige. Rederierna ville till varje pris förkorta restiden och tävlade om att ha de förmånligaste priserna. Lillmälö hörde ändå inte till de mest praktiska hamnarna.
Föreställ dig att du kör från Pargas mot Nagu längs Skärgårdsvägen. Du kör förbi Sattmark, över Lenholm och Mattholm. Når Lillmälö och ser en skylt mot Nagu, Korpo, Kapellskär.
Det kunde vara verklighet i dag om rederierna Silja Lines och Viking Lines trafik till och från Pargas hade fortsatt.
När Rabbe Lindholm, 78, första gången mönstrar ombord för att jobba som purserbiträde, är han 21 år och nybliven merkonom. Det är sommaren 1968 och Lindholm tar bussen från Åbo till Lillmälö i Pargas. Fartyget heter Nordia och hör till Siljarederiet Ab.
– Bildäcket var viktigt då. Vi tog personbilar, långtradare och bussar. För passagerarna fanns bara en sittsalong, en restaurang och en bar, säger Lindholm.
– Och förstås en liten taxfreekiosk för alkohol och tobak och en skild kiosk för parfymer och deodoranter. Mest var det Marlboro och Ballantines whiskey som gick åt.
I Lillmälö fanns en låg byggnad där incheckningen sköttes.
– Jag satt i biljettkontrollen, tog emot biljetterna och gav passagerarna landgångskort. Skulle de ha hytt skrev jag hyttnumret på landgångskortet.
Lillmälö fungerade som hamn för passagerarfartyg redan från 1960 då Viking Line anlöpte Pargas.
En storm 1967 fick ändå Viking Lines bägare att rinna över: Den 7 augusti kunde M/S Kapella med 400 passagerare och 50 bilar ombord inte angöra Lillmälö utan måste, efter fyra timmar av försök och misstag, styra mot Åbo.
Viking Line ersatte då Lillmälö med Nådendal medan Siljarederiet tog över Lillmälö.
Målet var att förkorta restiden mellan Finland och Sverige. Då som nu tävlade man om passagerarna med billiga biljetter.
I slutet av 1960-talet kunde en resa från Lillmälö till Kapellskär kosta så lite som 5 mark och en resa från Nådendal till Kapellskär 6,50. Fem mark motsvarar ungefär 9 euro i dag.
När passagerarna checkat in och styrman visat ombord bilarna lade purserbiträdet Lindholm biljetterna i sin väska och tog den lilla landgångstrappan ombord.
Sedan kastade fartyget loss och styrde förbi Haverö mot Stockholmsfarleden.
Det blåste som tusan och båten gungade så att en långtradare stjälpte på bildäcket.
I gropig sjö gungade det rejält. Lindholm minns en storm ombord på M/S Holmia.
– Det blåste som tusan och båten gungade så att en långtradare stjälpte på bildäcket. Långtradarna var fastsurrade med vajrar men på något sätt släppte en vajer och långtradaren föll utåt mot sidan. Lyckligtvis höll skrovet.
Pursrarna höll till i ”pursers office” och svarade på passagerarnas frågor. De ville växla mark till kronor och veta hur det är i Sverige.
På 1960-talet var det ännu ovanligt att man åkte på kryssning. Att resa handlade mer om att ta sig från plats A till plats B. En del åkte på jobb till Sverige, andra kanske för att hälsa på släktingar.
Exotiska kryssningar i varmare vatten
Lindholm jobbade sammanlagt sexton år för Silja Line. Flera år var han intendent ombord på M/S Silja Star.
Åren till sjöss omfattade också två vintrar ombord på Bore Star som i mitten av 1970-talet chartrades av Finnlines och gjorde kryssningar mellan Agadir i Marocko, Santa Cruz på Teneriffa, Senegal, Banjul i Gambia och Kap Verde.
Till Lindholms uppgifter hörde att sköta skeppsklareringen i hamnarna. Han minns att produktsortimentet ombord då kom väl till pass.
– Innan passpersonalen så mycket som tittade på passen behövde de oftast en kasse tobak och whiskey, säger Lindholm. Så först skulle kassen fram, och sedan stämpeln – i den ordningen.
Bråk om tullstation blev slutet
Under ett decennium var Pargas porten till Sverige. Dessvärre fanns det ingen tullstation i Lillmälö och man lyckades inte komma överens om huruvida det var Pargas köping eller finska staten som skulle bygga en tullstation i Lillmälö. Det betydde att tulltjänstemännen måste åka från Åbo till Pargas för att möta fartygen.
Det här, i kombination med hamnens utsatta läge, gjorde att också Silja Line övergav Pargas 1970.
Och med facit på hand är Lillmälö, där Mälö Marin i dag verkar, kanske bättre lämpat som småbåtsvarv än en hamn för passagerarfartyg.
Rederiernas åsikt om Pargas infrastruktur var dessutom att den var undermålig och med en kaj öppen mot Erstan och alla sorters nordliga vindar var Pargas en svår hamn.
– Fast inte minns jag att det någonsin skulle ha varit några större problem. Det var skickliga kaptener, säger Lindholm.
För artikeln intervjuades även Sami Koski som upprätthåller webbplatsen Valkeat laivat.
Viking och Silja i Lillmälö
- Rederierna vill erbjuda förmånliga resor och valde därför hamnar som låg längre ut i skärgården.
- Problemet med Pargashamnen i Lillmälö var bland annat att vägnätet var dåligt och en tullstation saknades.
- Viking Line körde till och från Lillmälö 1960–1967.
- Fram till 1967 ägdes Lillmälöhamnen av Vikinglinjen men då Pargas inte ville investera i en tullstation i Lillmälö sålde Vikinglinjen hamnen åt Pargas i augusti 1967.
- Silja Line började köra mellan Pargas och Kapellskär 1967 och från 1968 mellan Pargas och Norrtälje. På rutten körde M/S Holmia och M/S Nordia.
- Silja Lines Pargastrafik upphörde 1970.