Kallan, Sydspetsen, Varha och Föli: Varför ska alla myndigheter heta någonting nuförtiden?

När jag besökte mina föräldrar i mitten av juli hade provtagning uppdagat kolibakterier i det lokala vattenbolagets ledningsnät, vilket ledde till en uppmaning att koka dricksvattnet före användning. Under några dagar höll vi därför koll på Miljöhälsan Kallans sociala medier i väntan på nya besked.

Det efterlängtade klartecknet om att kranvattnet är okej kom till slut, men orsaken till att jag började skriva den här texten är att Miljöhälsan Kallan – en kommunal enhet med eget namn, egen logotyp och egen profil på sociala medier – berättar så mycket om 2020-talets förvaltning.

Miljöhälsan Kallan är en del av Pedersöre kommuns organisation och ansvarar för miljöhälsovården i fyra grannkommuner. I Västnyland sköter Sydspetsens miljöhälsa i Hangö motsvarande uppgifter. Kimitoöns och Pargas kommuner hör för sin del till ett samarbetsområde under miljöhälsoenheten i Lundo. Enheten i Lundo heter faktiskt inget särskilt.

”Namnifieringen” av den offentliga förvaltningen har kommit smygande under de senaste trettio åren.

Miljöhälsovård och livsmedelstillsyn är renodlade myndighetsuppgifter, där kommunen i stöd av lag för det allmänna bästa har rätt att till exempel påbjuda kokning av dricksvatten.

”Namnifieringen” av den offentliga förvaltningen har kommit smygande under de senaste trettio åren. De svenska statsvetarna Peter Ehn och Göran Sundström beskriver en utveckling där PR spelar en allt större roll och där myndigheters namn, strategidokument och visuella identitet blir ett sätt att signalera att här är en organisation med drive, minsann ingen kommunalgrå byråkrati.

Att kommunägda aktiebolag, som Kaarea och Kuntec, heter något är inte konstigt, för ett aktiebolag måste ha ett namn. Det kan också vara praktiskt med kortare bruksnamn för vanliga tjänster med långa namn, som Föli för Åboregionens kollektivtrafik. Enheter som sysslar med myndighetsutövning brukar däremot sällan ha egennamn, och den delen av utvecklingen är ny.

Det finns något fånigt och fåfängt att bygga ett brand kring myndighetsutövning.

Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt om fenomenet att myndigheter bygger en egen profil med namn och visuell identitet. Det finns något fånigt och fåfängt att bygga ett brand kring myndighetsutövning, som till sin natur ska vara objektiv och följa regler; inte synas så mycket helt enkelt.

Samtidigt, precis som det är med välfärdsområdenas vardagsnamn, Varha, Pirha, Pohde: Om det officiella namnet är byråkratiskt och över tjugo bokstäver långt kommer förkortningar att uppstå. Finns inga officiella förkortningar uppstår det inofficiella, och därför finns det en funktionell aspekt av att ge myndighetsenheter egennamn, som Miljöhälsan Kallan.

Förvaltningsenheternas identitetsbygge säger också något om förändringen av relationen mellan myndigheterna och medborgarna.

Skärpt lagstiftning inom livsmedelssäkerhet och miljöskydd har ökat miljöhälsomyndigheternas synlighet. Till de senaste årtiondenas utveckling inom området hör dessutom mer direkt kommunikation från myndigheterna till befolkningen, till exempel genom det visuella Oiva-systemet som ger snabb information om nivån på livsmedelshygienen i restauranger.

Dagens människor är vana vid och förväntar sig snabb och rak kommunikation. Information om förorenat dricksvatten eller cyanobakterier vid badstränder är inget som kan gömmas i en fotnot på ett papper på en anslagstavla.

I medieflödet kan det hända att det är till fördel att en myndighet som sysslar med miljöhälsovård har ett namn som folk känner igen. Men långt viktigare än namnet är insikten om att all administration i grunden handlar om kommunikation, också när det handlar om myndighetsutövning.