Reportage

Enarna brinner på Trunsö i Nagu – ger plats för får och gynnar hotad höksångare

I fem dagar har tolv personer arbetat ideellt med att röja enar och annan växtlighet på Trunsö. Bit för bit öppnas landskapet åter upp för att ge plats åt sällsynta växter och fåglar.

I Nagu södra skärgård, på randen mot det öppna havet, ligger Trunsö – en drygt 60 hektar stor skärgårdspärla som denna dag ligger inbäddad i trolsk dimma. Väl framme ser vi grå rök som stiger mot himlen och hör eldknaster och motorsågsljud från flera håll.

Markus Högmander, lägerledare för Arkipelagiasällskapets talkoläger, tar emot oss i hamnen och berättar om arbetet som redan pågått i fem dagar.

– Vi röjer bort enbuskar och degbär som vi bränner upp. På så sätt öppnar vi upp miljön och återställer en bit av kulturlandskapet på Trunsö, säger Högmander.

Han visar på en vacker rönn som växer vid en urgammal stenmur. Arbetet kräver också ett estetiskt öga – miljön ska vara vacker efter röjningsarbetet, även om det tar några år för markskiktets växter, som gulmåra och backsmultron, att återkolonisera marken.

Bebodd sedan urminnes tider

Trunsö är uppdelat på fyra gårdar och har haft bosättning åtminstone sedan 1400-talet. Ännu på 1940-talet var ön nästan helt kal, men när bosättningen som hade betesdjur, och fick sin livnäring från skärgården, försvann växte landskapet igen.

De enar som fått breda ut sig ostörda i över 70 år är nu enorma – med grova stammar som sträcker sig upp till tre meters höjd.

Arbetsgänget har fått röja stigar mellan enarna för att kunna ta sig fram i terrängen. En bit ifrån en gammal stenmur kastar biolog Marja Hallikainen stora grenar på elden, som flammar upp med kraft.

– Det är mitt första talkoläger och det är överraskande tillfredsställande att rensa bort maffiga enar och få med flera meter av rötterna, säger Hallikainen medan hon backar undan för hettan.

– Det är bra att marken är så våt och vädret vindstilla, för nu kan vi elda upp röjningsresterna på en gång, säger Högmander.

Lägret denna vecka är redan det femte i ordningen sedan Arkipelagiasällskapet inledde arbetet för ett år sedan. På Trunsö finns sammanlagt 16 olika värdefulla biotoper, och målet är att återställa tre av dem: hagarna, hedarna och torrängarna, och ge plats åt de växter och djur som hör hemma där.

– Med återställningsarbetet siktar vi ändå inte på en lika öppen miljö som på 1940-talet. Då var ön nästan helt kal. Vi är mycket tacksamma för att markägarna på de fyra gårdarna har ställt sig positiva till arbetet, säger Markus Högmander.

Sällsynt sångare under lupp

En av de arter som Arkipelagiasällskapet särskilt vill värna om är höksångaren. Den är störst och mest sällsynt av sångarna. Den trivs i hagarna och bygger sitt bo i enbuskar, men eftersom markerna vuxit igen har den försvunnit från nästan alla sina forna häckningsplatser.

Från cirka 2 500 häckande par har antalet rasat till cirka 50 och av dem finns 10–12 par på Trunsö. Fågeln är i princip beroende av Åbolands skärgård för sin överlevnad.

Arkipelagiasällskapet håller just nu på att kartlägga höksångarens revir på 110 potentiella platser i skärgården.

– Höksångaren är en skygg fågel och därför hittar man den inte nödvändigtvis om man besöker en plats bara en gång. Det krävs fler besök för att upptäcka alla revir, säger Jouko Högmander, som också deltar i lägret.

Motion och social samvaro

Ett av höksångarreviren finns alldeles intill Notstugan där de tolv lägerdeltagarna äter lunch. På ett talkoläger är maten mycket viktig – inget ger aptit som hårt fysiskt arbete, och köttbullarna med potatismos har strykande åtgång.

Jag har varit med så länge att jag också hunnit se tydliga resultat av det arbete som utförts under åren, bland annat på Jungfruskär och i Pemar.

En av dem som jobbar ideellt för den goda sakens skull är Riitta Hoverfält från Åbo. Hon har deltagit i en mängd olika talkoläger under åren, arrangerade av bland andra Forststyrelsen och Egentliga Finlands naturskyddsdistrikt på platser som Örö, Nagu Berghamn, Jungfruskär och Pemar.

– Jag var på mitt första läger 1999 och blev genast såld. Sedan dess har jag deltagit i läger nästan varje år.

Hoverfält är läkare till yrket och hennes kunskaper har ibland varit till nytta under lägren. Hon säger också att hon trivs med det fysiska arbetet, trots att hon redan är 78 år.

– Här får man jobba utgående från sina egna krafter.

Utöver att bidra till naturens bästa deltar hon för att få uppleva den vackra naturen och träffa likasinnade människor. Dessutom menar hon att man som deltagare hela tiden lär sig nya saker om naturen.

– Jag har varit med så länge att jag också hunnit se tydliga resultat av det arbete som utförts under åren, bland annat på Jungfruskär och i Pemar.

Hon hoppas att fler unga personer lockas med i verksamheten. En av de yngre lägerdeltagarna är Mikael Mor, som studerar till miljövårdare vid Livia. Han trivs i skärgården och vill lära sig mer om de olika biotoperna.

– Till exempel var jag intresserad av att förstå varför vi återställer hedarna, som bara har ett fåtal arter.

Ulliga hjälpredor

Allt eftersom de gamla hagmarkerna och hedarna börjar återfå sitt forna utseende är det dags för fåren att göra sitt jobb. Förra året förde Jimmy och Ingrid Sundbom från Nötö fler får till ön.

Att hitta fåren bland all växtlighet är inte lätt, men snart dyker i alla fall två svarta och ett ljusare får upp på det område som röjdes förra året och där det nu växer alltmer gräs och örter.

Fåren är de effektivaste naturvårdarna som kan ta sig fram överallt och hjälper till att hålla landskapet öppet.

”Mycket värdefullt”

Marken på Trunsö ägs av fyra olika gårdar, och markägarna har alla ställt sig positiva till Arkipelagiasällskapets arbete.

Ben Johansson, nu bosatt i Kimito, är född på Trunsö och en av ägarna till fastigheten Västerlandet. Han bodde de sex första åren av sitt liv på Trunsö och tillbringar långa perioder på ön varje år.

– Jag har inte så klara minnesbilder från de första åren på Trunsö som barn, men då var enarna ännu lågväxta och ljunghedarna öppnare. På den tiden tog man tillvara allt för husdjuren.

Han säger att arbetet med att öppna upp landskapet på Trunsö är ett ”sanslöst arbetsdrygt jobb”.

– Det är nog ett evighetsprojekt, och fåren kommer också i fortsättningen att behöva hjälp för att hålla landskapet öppet. Det är ett mycket värdefullt arbete som Arkipelagiasällskapet utför.

Arkipelagiasällskapet