Reportage

Skärgårdens krisberedskap är beroende av frivilliga – men är det hållbart i längden?

Skärgården tampas med en åldrande befolkning, men under stora delar av året mångdubblas antalet invånare som litar på att ”samhället nog sköter säkerheten”.

Pargasbon Sebastian Henriksson är sedan februari i år brandmästare vid Egentliga Finlands räddningsverk.

– Jag har tidigare jobbat med olika räddningsuppgifter, bland annat inom oljebekämpning och som räddningsdykare, sedan 2003 och sedan 2018 som underbefäl, men efter en skada är jag inte längre fältduglig, så det blev ett mer byråkratiskt jobb, berättar han.

Brandmästarens uppgifter

I sitt nuvarande uppdrag är det han som bland annat upprätthåller kontakten till skärgårdens avtalsbrandkårer. Som den enda svenskspråkiga med just den här titeln i Egentliga Finland är han också en ofta anlitad talare då publiken består av svenskspråkiga.

Hur ser krisberedskapen ut i dag?

Henriksson talade nyligen under risk- och säkerhetsseminariet på Själö bland annat om hur samarbetet med avtalsbrandkårerna, det vill säga de frivilliga brandkårerna, fungerar.

– Det finns en hel del frågor kring krishantering och beredskapsplaner som jag tyvärr inte kan eller får gå in i detalj på, men det jag kan säga är att de frivilliga och halvordinarie brandkårerna är oerhört viktiga för glesbygden på många vis. Inte minst som myndigheternas närmaste länk till lokalsamhällena i krissituationer.

Klart är i alla fall att de statligt ägda förbindelsebåtarna och färjorna i ett krisläge får helt andra uppgifter än de vanligtvis har. Men exakt hur beredskapsplanerna ser ut på den fronten håller myndigheterna tyst om. Man övar regelbundet med olika scenarion, men mycket mer än så är inte offentligt.

Ungefär 8 000 uppdrag

Under ett år startar Egentliga Finlands räddningsverk på ungefär 8 000 uppdrag. Där ingår larm i städer och på landsbygden, i inre skärgården och till industrier, flygplatser – och långt, långt ute på de mest avlägsna holmarna.

Mängdmässigt sköter de ordinarie räddningsenheterna en större del av de dagliga larmuppdragen, men ofta bistår frivilliga enheter vid större uppdrag.

– För att räddningsverksamheten skall fungera behövs ett väl fungerande samarbete mellan dessa och vi får inte heller glömma att de ordinarie stationerna behöver tillräckligt med personalresurser.

Långa avstånd och många frivilliga

Avståndet från Nådendal till Utö är ungefär 120 kilometer, men att ta sig fram de 120 kilometrarna är något helt annat än att ta motorvägen från Åbo till Lojo på en dryg timme.

Egentliga Finlands räddningsverk har tio dygnetruntbemannade stationer och cirka 70 avtalsbrandkårer som erbjuder beredskap mot avtal.

Egentliga Finlands räddningsverk är samtidigt nästan som ett litet rederi med ett femtiotal båtar i olika storlekar, varav största delen är under tio meter långa.

– De bemannas av både ordinarie och frivilliga och är strategiskt placerade på olika platser i Skärgårdshavet.

Enligt Henriksson är det många som tar för givet att ”samhället nog sköter om säkerheten”.

Det som kanske oroar mig mest är att skärgårdens små samhällen är så beroende av frivilligas insatser.

Men så är det de facto inte, eftersom det i skärgården eller på glesbygden med all sannolikhet är lokala frivilliga som sitter i den första räddningsenheten som dyker upp då något hänt.

Alternativt är det gränsbevakningen.

– Det som kanske oroar mig mest är att skärgårdens små samhällen är så beroende av frivilligas insatser. Det är ändå människor som har ett vanligt jobb vid sidan om – och särskilt sommartid ökar befolkningen explosionsartat i de små samhällena. Utan frivilliga finns ingen räddningsverksamhet i skärgården.

Ökade krav

Samtidigt ökar kraven på de frivilliga som ställer upp. Mängden uppdrag i Korpo eller Nagu sommartid kan också vara rätt stor. Det belastar.

– Det här är nånting som vi som samhälle måste börja reagera på. I Egentliga Finland är vi störst på FBK-fronten och har en stark FBK-anda, inget ont om det, men jag är uppriktigt orolig för återväxten. Vi inom räddningsverket måste tillsammans med de lokala åboländska brandkårerna jobba aktivt med att förstärka brandkårsveksamheten.

Lokalkännedomen är en annan aspekt som Henriksson flaggar för. Ett nödsamtal kan i dag besvaras i Kervo, Kuopio, Uleåborg, Vasa, Björneborg eller Åbo. Men att skicka en båt i stället för en tankbil ut till en ö som saknar bilväg är ett beslut som fattas mer lokalt än så.

Olje- eller kemikalieolycka mest sannolik

Bland hoten som kan anses aktuella i Skärgårdshavet ligger någon form av olje- eller kemikalieolycka rätt högt på listan.

– Raffinaderiet i Nådendal har stängt, men fortfarande behandlas en hel del kemikalier i Nådendal. En sådan olycka skulle ställa helt andra krav på saneringen och taktiken kring den än oljan, som vi i dagens läge har rätt så bra kunskap och beredskap för.

– Jag vet till exempel vilka risker det finns med gamla oljetankrar, då jag tidigare jobbat på ett över 20 år gammalt VLCC-fartyg, där skrovet svetsades efter nästan varje storm. De här fartygen är helt enkelt inte byggda för att hålla i extrema förhållanden under en så lång period.

Centraliserat eller lokalt?

Som svenskspråkig sneglar Henriksson ofta västerut. Han berömmer myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som upprätthåller bland annat sajten krisinformation.se.

– De har ett väl uppbyggt och tydligt system och har jobbat med det här i 10–15 års tid redan. Vi har mycket att göra på den fronten i Finland ännu. Som världsläget ser ut i dag är det otroligt viktigt att korrekt, pålitlig och bekräftad krisinformation fås ut snabbt till hela befolkningen, så att risken för att felaktig information sprids minskar.

Vid stora kriser måste man också ha en lokal beredskap, allt kan inte vara centraliserat.

Centraliserings- och sparivern får också en känga av Henriksson. Att utbildningen för underbefäl och befäl är koncentrerad till Kuopio gör den inte särskilt lockande för svenskspråkiga skärgårdsbor.

– Vid stora kriser måste man också ha en lokal beredskap, allt kan inte vara centraliserat. Ju större enheter, desto mer sårbara är de. Min personliga åsikt är att man glömt bort det här då man gått in för att centralisera allting.

Tilliten till fungerande infrastruktur är en annan sak Henriksson vill lyfta fram. Enligt honom fokuserar man i dag alltför mycket på tryckvatten, som inte alls är sagt att finns tillgängligt i en krissituation.

– Borde vi rentav ta i bruk gammaldags brandbrunnar igen, frågar han sig.

Via Åbolands brandkårsförbunds webbplats hittas mer information om någon är intresserad av att delta i tryggande av det lokala samhället.