När tålamodet tar slut – från mjuka värden till hårda tider

Efter år av mjuka värden och emotionell öppenhet tycks många nu längta efter tydlighet, struktur och gränser på kontoret likväl som i hemmet.

Under det senaste decenniet har både ledarskap och föräldraskap präglats av empati, lyssnande och emotionell intelligens. ”Den mjuka ledaren” och ”det lyhörda föräldraskapet” blev ideal i en tid där arbetslivets hierarkier löstes upp och där känslor fick plats vid sidan av prestation.

Men nu tycks pendeln svänga.

I en tid av ekonomisk oro, stigande arbetslöshet och växande krav på effektivitet ser vi hur det hårdare ledarskapet gör comeback och samtidigt med det, en ny föräldrageneration som tröttnat på att förklara känslor och som nu ser de långsiktiga konsekvenserna av att tysta ner barnen med skärmtid.

Trenden märks i både företagsvärlden och på sociala medier.

I arbetslivet beskriver Financial Times förändringen med rubriken “The boss is back”, och bland annat i Danmark har läkemedelsjätten Novo beslutat att slopa distansarbete nästan helt.

Samtidigt fylls sociala medierna av inlägg om den nya föräldrametoden FAFO parenting, ”fuck around and find out”, där barn får lära sig genom konsekvenser snarare än genom långa samtal och ändlös curling för att undvika besvikelser.

Det handlar inte nödvändigtvis om en återgång till auktoritärt ledarskap eller gammaldags barnuppfostran, utan snarare om reaktionen på utmattning.

Efter år av mjuka värden och emotionell öppenhet tycks många nu längta efter tydlighet, struktur och gränser på kontoret likväl som i hemmet.

Och när både småbarnspedagoger och lärare slår larm om att gränslöshet och skärmtrötthet nu spiller över i skol- och dagisvardagen, är det svårt att vifta bort signalerna.

I dag, över 250 år senare, befinner vi oss nästan i den motsatta situationen: efter årtionden av frihet och individfokus söker vi åter struktur och styrning.

Och egentligen är det inte första gången historien tar denna vändning.

När filosofen Jean-Jacques Rousseau skrev ”Émile” eller ”Om uppfostran” år 1762 levde Frankrike i en tid av djup osäkerhet och misstro mot auktoriteterna.

Rousseau revolterade mot den hårda, hierarkiska barnuppfostran och menade att barnet istället för stränga regler och hård uppfostran måste få uppleva konsekvenserna av sina handlingar för att lära sig ansvar.

Det var ett radikalt tankeexperiment, en uppfostran genom frihet i en värld som präglades av kontroll.

I dag, över 250 år senare, befinner vi oss nästan i den motsatta situationen: efter årtionden av frihet och individfokus söker vi åter struktur och styrning.

Där vi en gång hyllade den lyssnande ledaren, efterfrågar vi nu chefer som vågar fatta beslut. Det är som om varje tid måste kompensera för sin egen överdrift.

Där Rousseau ville frigöra barnet, försöker vi nu återinföra gränser.

Där vi en gång hyllade den lyssnande ledaren, efterfrågar vi nu chefer som vågar fatta beslut. Det är som om varje tid måste kompensera för sin egen överdrift.

När världen blir för osäker söker vi ordning; när den blir för kontrollerad törstar vi efter frihet.

Det är ändå värt att fråga sig: vad riskerar vi att förlora när vi låter hårdheten ta över?

Som Kauppalehtis Hanna Eskola nyligen påpekade: i tuffa tider tenderar ledare att åter fokusera på siffror, strategi och teknologi medan inre motivation, välmående och psykologisk trygghet hamnar i skymundan.

Den empatiska ledaren har inte nödvändigtvis blivit mindre relevant, bara svårare att vara, när kraven blir hårade och takten snabbare både när det gäller snabba resultat och teknologisk utveckling.

Kanske är den klokaste vägen framåt varken FAFO-förälderns kalla konsekvenser eller den gamla auktoritära chefens krav. Kanske handlar det snarare om balansen mellan konsekvens och omsorg, mellan tydliga gränser och mänsklig förståelse.

För precis som Rousseau såg i 1700-talets Frankrike lär sig ingen, varken barn eller vuxna, genom rädsla. Men utan konsekvenser finns heller inget verkligt lärande, eller utan mätbara målsättningar förståelse om vad som krävs för att nå resultat.

Den svåra konsten, i både ledarskap och föräldraskap, är att stå mitt emellan: fast men rättvis, tydlig men varm, och med tillräckligt mycket mod för att förstå när det är dags att låta världen, eller barnet, själv få komma på en lösning.

När vi pressas av kriser är det naturligt att söka kontroll, men långsiktig framgång bygger på att kunna växla mellan tydlighet och empati.

För i slutändan är både föräldraskap och ledarskap en långsiktig investering. Vår uppgift är inte bara att överleva nästa kris, utan att skapa människor och organisationer som står starka även när pendeln slår tillbaka mot mjukare tider.

Här kan du läsa fler kolumner av Johanna Molin.