Rädslan för engelskan är överdriven

För att bevara svenskan och finskan krävs ett visst nationalistiskt grepp, men rädslan för engelskan är överdriven. Extra språk är mycket mera av en tillgång än det är ett potentiellt hot.

Under veckan som gått har man kunnat läsa om att Sannfinländarna lägger om sin språkpolitik. Svenskan ses inte lägre som en fiende, I stället riktar partiet in sig på ett nytt språkligt hot – engelskan.

Den så kallade tvångssvenskan ska däremot fortfarande bekämpas, anser partiets topp.

Det första som slår en är det paradoxala i vändningen. Att vilja bekämpa den obligatoriska svenskundervisningen och samtidigt se engelskan som ett hot mot den nationella identiteten går inte så väl hand i hand.

Ju sämre vi talar det andra inhemska språket, desto mer kommer vi vara beroende av att använda engelska över språkgränserna.

Detta gäller inte endast i kontakt mellan finlandssvenskar och finskspråkiga, utan även när det kommer till handelskontakter med våra nordiska grannar.

Finland har på många sätt närmat sig de övriga nordiska länderna under de senaste åren, och just nu gror storartade planer på att ännu mer koppla samman Finland med Sverige. Utan kunskaper i svenska kommer engelskan att bli ännu viktigare.

Det andra som slår mig med deras vändning är enligt mig mer intressant.

Det är tanken på att engelska som språk är ett hot.

Samma tanke är även synlig hos en del finlandssvenskar, som med ett nationalistiskt grepp vill bevara svenskan och som oroar sig för att vi i större utsträckning talar engelska över språkgränserna. Här möts Sannfinländarna och en del finlandssvenska språkkämpar.

I mina ögon är den rädslan överdriven. Visst håller jag med om att språket är viktigt för en nationell identitet och språket bär kulturen på ett unikt sätt.

Vi ska självklart värna om både svenskan och finskan i vårt land, och för att göra det krävs ett vist nationalistiskt grepp. Men jag är kritiskt till tanken, eller rädslan, som bygger på att engelskan i dag utgör ett hot mot språkets kulturella bärkraft.

För mer eller mindre ett år sedan skrev jag en kolumn med rubriken ”Att tala engelska kan vara ett sätt att bevara det svenska”.

Där beskriver jag hur engelskan för mig har öppnat dörrar för gemenskaper över språkgränsen som jag annars inte hade kunnat ha. Gemenskaper som gör att jag även tränar min finska och får del av den finska kulturen på ett sätt jag annars aldrig hade gjort.

Ett språk är inte något statiskt. Vår svenska och finska är resultat av århundraden av influenser från andra kulturer och språk.

Samhället förändras, vi förändras, och så gör även språket. Att bevara ett språk och dess betydelse för en kultur betyder inte att vi ska eller ens kan skydda språket från andra influenser.

Det är just det jag tänker mig att en nationalistisk språkpolitik bygger på – viljan att bygga murar och isolera oss från främmande influenser.

Om vi ser på Åbo genom historien var staden, innan de nationalistiska rörelserna skapade våra språkidentiteter vi ser som självklara i dag, länge en smältdegel av olika språk.

Tyska var ett stort språk här eftersom Åbo under århundraden var en viktig handelsplats och tyskarna dominerade handeln på Östersjön.

Förutom tyskan har franska, ryska och latin varit förekommande inom handeln, kyrkan, administrationen och universitetsvärlden.

Språket är starkt kopplat till den nationell identiteten och kulturen, och det har en stor betydelse för samhörigheten i en grupp.

Men först och främst är det ett verktyg att kommunicera med människor, då är alla extra språk en person kan en bonus – inte ett hot. Olika språk har berikat vårt land förr och det gör det även nu.

Engelskan är en mycket mera av en tillgång än det är ett potentiellt hot.