Kevitsa producerar miljoner ton sten per år – vad händer med den?
ANNONS
Vid malmbrytningen vid Kevitsa-gruvan uppstår årligen miljoner ton sidosten, varav en stor del kan återanvändas som nyttosten. Gruvdriften genererar också stendamm. Vad görs med stenen och dammet, och vilka miljöeffekter har de?
När värdefulla metaller bryts ur marken uppstår alltid sidosten som biprodukt, vars mängd varierar beroende på berggrundens kvalitet. Vid Kevitsas nickel- och koppargruva minskar mängden sidosten, år 2024 uppstod cirka 22 miljoner ton. Av detta kunde cirka 9,8 miljoner ton användas som nyttosten, i konstruktioner för gruvan och dammar samt vid gruvbrytning och vägbyggen.
Krossmaterialet är en värdefull råvara för många ändamål, som vi försöker utnyttja så effektivt som möjligt i gruvan. Förra året kunde vi använda 45 % av all sidosten som nyttosten, säger Boliden EHSQ-chef Johanna Holm.
Målet är att förbättra materialeffektiviteten
Sidosten betraktas enligt lag som avfall, så dess användning kräver miljötillstånd. Som nyttosten har den med lägst svavelhalt (under 0,3 %) definierats i miljötillståndet. Behovet av krossmaterial varierar från år till år.
Om avfall uppstår är det bäst om det kan användas så nära dess ursprung som möjligt. Vi har gjort noggranna studier av sidostenens miljöegenskaper inför ändring av miljötillståndet, så att vi kan använda stenen ännu mer materialeffektivt inom gruvområdet. Detta skulle lyckas genom att precisera nuvarande kriterier för sidosten, berättar Holm.
Det finns även behov av krossmaterial utanför gruvan, exempelvis inom markbyggnad, men tillståndsprocessen för användning utanför gruvområdet är tung och dyr.
Därför försöker vi själva få sidostenen mer effektivt i bruk inom gruvområdet.
Krossmaterialet behandlas utifrån sina egenskaper
Vid malmbrytningen tas prover på krossmaterialet för att skilja ut den mest metallhaltiga delen. Samtidigt klassificeras även övrigt krossmaterial enligt svavelhalt i enlighet med miljötillståndets krav.
Att analysera halterna i stenen är också en del av miljöriskhanteringen. Det viktigaste är förstås att hitta den mest malmrika stenen, alltså gruvans slutprodukt, men vi måste också med provtagning reda ut sammansättningen på det kvarvarande krossmaterialet, så att det kan hanteras korrekt. Sidosten med låg svavelhalt används som nyttosten, resten deponeras för närvarande, berättar Holm.
Säkra konstruktioner
År 2024 deponerades cirka 9,9 miljoner ton sidosten på Kevitsas cirka 300 hektar stora sidostensområde. Området har en flerskikts bottenkonstruktion som förhindrar att metaller läcker ut från sidostenen.
*Sidostensområdets bottenkonstruktion består av ett moränskikt som släpper igenom vatten dåligt, ett konstruerat eller naturligt torvskikt, eller en bentonitmatta. Lakvatten samlas upp i en vattenreservoar. Konstruktionen uppfyller täthetskraven och förhindrar att vatten och skadliga ämnen sprids till miljön*, berättar Holm.
Syftet med täckkonstruktionerna är att förhindra att syre reagerar med den deponerade stenen och att hålla vattenmättnaden på rätt nivå. Sidostensområdets ytkonstruktioner består av ett kompakt moränskikt, ett tjälskyddande lager av lös morän samt ett växtskikt.
Tillsammans förhindrar dessa konstruktioner att syre och vatten tränger in i sidostenen och stödjer områdets landskapsvård, säger Holm.
90 % av sidostenen är ofarlig
Ur miljösynpunkt är det viktigast att identifiera den mest svavelhaltiga delen av sidostenen (svavelhalt över 0,8 %), som kan bilda syra vid kontakt med syre. Genom kapsling kan man säkerställa att stenen inte kommer i kontakt med syre. Denna så kallade kapselsten utgör endast cirka 10 procent av sidostenen.
För kapselstenen byggs särskilda “kapslar” i sidostensområdets inre delar, för att säkert förhindra att den kan reagera med syre. Samtidigt minimeras mängden lakvatten. Kapseln får ett särskilt kapslingsskikt, dvs. 40 cm morän som släpper igenom vatten dåligt. Kapslingen görs senast inom ett år från deponeringen, säger Holm.
Dammets beteende och sammansättning är känd
Malmbrytning samt transport och deponering av sten genererar damm vid gruvan. Boliden övervakar och undersöker dammpåverkan aktivt: gruvbolaget vet hur dammet beter sig, vad det innehåller och hur långt det sprids.
Vi vet väl hur dammet beter sig. Till exempel det finfördelade damm som uppstod vid veckovisa sprängningar spreds utanför gruvområdet endast en enda gång förra året.
Dammets spridning övervakas med kontinuerliga mätningar, kamerabevakning, nedfallsmätningar och undersökningar av inandningsluftens kvalitet. Dammprover analyseras också för tungmetaller.
Dammnedfallet har undersökts bland annat med drönare, och mätningarna visar att dammpartiklar av alla storlekar till största delen faller till marken redan inom 150 meter från ursprungsplatsen.
Vi har utökat dammnedfallsövervakningen till 10 km från gruvan. Med mätningarna kan vi bevisa att dammets spridning begränsas till mindre än två kilometer från gruvområdet.
Bär och svamp kan ätas tryggt
Bioindikatorstudier används för att övervaka eventuell ansamling av tungmetaller från gruvdamm i växtlighet, organismer och jord.
Dammets ansamling i organismer inom och nära gruvområdet undersöks på många sätt, bland annat med hjälp av tallbarr, mossor, humusprover, bär, svamp och myror, berättar Holm.
De grundämnen som begränsar konsumtionen av bär och svamp är krom, kobolt och nickel.
Ett externt miljölaboratorium undersöker metallhalterna i bär och svamp vart tredje år, senast år 2024.
Forskningsresultaten bekräftar att även svamp och bär som växer i närheten av gruvan kan plockas och ätas utan oro. Till exempel lingon kan man tryggt äta 1,8 liter om dagen året runt, säger Holm.