BOKEN: Nine Selanders debut skildrar syndig samvaro i pandemins skugga

Romandebutanten Nine Selander gör feel good av pandemiångest och nattklubbsdrömmar. Omsorgen om människans syndighet är uppfriskande, men hanteringen ytlig.

Blind Tiger

Nine Selander är bosatt i Kyrkslätt, men har studerat skrivande på Gotland och i Stockholm. Det är också i Stockholm som hennes påfallande ofinlandssvenska debut utspelar sig. Boken kretsar kring Sam som jobbar på nattklubb. Hon drömmer om att en gång bli sin egen i branschen när pandemin plötsligt slår till och berövar henne både arbete och framtidsutsikter.

Coronapandemins efterdyningar i litteraturen är en utdragen historia, oftast ohjälpligen förlegad som fond och svårhanterad som tema. I Selanders debut ”Blind Tiger” spelar pandemin en avgörande roll för intrigen och för en gångs skulle känns dess närvaro motiverad.

Hjältinna som trotsar restriktioner och jonglerar problem

I stället för att mögla bort i sin lägenhet väljer Sam att starta en lönnkrog – Blind Tiger – tillsammans med en väninna. I skiftande lokaler och i allt större omfattning trotsar de restriktionerna och upprätthåller ett näste där den förbjudna samvaron få spelrum.

Parallellt med de professionella utmaningarna får Sam hantera en drös av problem på det privata planet. Hennes åldrande mamma uppvisar alarmerande tecken på minnessjukdom och spöken ur det förgångna dyker upp i form av en nersupen far och en förlorad flickvän.

Flera av ingredienserna är riktigt lovande. Det är visserligen inte ovanligt med en följ dina drömmar-historia i en debutroman, men de drömmarna tenderar att handla om författarblivande, inte om nattklubbsambitioner. Att Selander intresserar sig för den världen i egen rätt och inte som fond för mordhistorier eller uppgörelser i den undre världen är fräscht.

Med tanke på den nattklubbsdöd vi för tillfället bevittnar i världen känns hela idén om människans behov av syndig samvaro lika angelägen som den är hotad. Unga går på gym hellre än de dricker alkohol och hedonismen tycks över lag ha förflyttat sig från den fysiska verkligheten in i skärmarna. Vad den utvecklingen egentligen handlar om och vad pandemin riktigt gjorde med människan som socialt djur är frågor som litteraturen gärna får uppehålla sig vid.

Det råder ingen brist på högstämda tirader till lönnkrogens lov i ”Blind Tiger”:

”Jag är personen i samhällets skuggor som alltid kämpar för de [sic!] som inte längre orkar kämpa. Det brinner i bröstet men inte av djurisk sjukdom utan av rå, röd, mänsklig passion. Vi tigrar har verkat nere i källare och lagerlokaler men nu ska vi ställa oss upp och göra oss större, stoltare, än någonsin förr.”

Ändå är det ont om riktigt intressanta poänger i Selanders dekadensskildring. Ambitionen tycks vara att underhålla, inte att fördjupa och förstå större mönster och frågor.

Gestaltningen av den förbjudna samvaron verkar heller inte vara Selanders ärende. Med tanke på de väl tilltagna mängderna alkohol och hur frikostigt Selander använder ordet synd är det märkligt lite av den varan som verkligen får utspela sig i boken.

Sam med anhang handlar sprit och byter lokal, städar och fixar drinkbiljetter, men den utlevelse som deras ansträngningar möjliggör dröjer romanen aldrig riktigt vid. Det som borde ha varit centralt, och kunde ha blivit mustigt, förblir märkligt marginellt och snällt.

Mer ingredienser än djup

När det kommer till hanteringen av ingredienser väljer Selander oftast att ösa på med fler i stället för att borra i det hon redan dukat upp. På den vägen landar hon oundvikligen i ett och annat klichédike.

Genom mamman gestaltar hon en sverigefinsk tillvaro som visserligen är inkännande, men också berättad. Språket som aldrig velat fästa och lotten som evig förlorare i livet är ett öde vi läst om förr.

Romanen kunde ha blivit en nagelbitare med ljusskygg verksamhet i centrum och lagen och döden i hasorna, men Selander nöjer sig med en godmodig förverkliga dig själv-historia.

Demensproblematiken och hela vårdens undantagstillstånd under pandemin avhandlas i racerfart. Det gäller generellt för problemen i romanen. De är många men påfallande lättlösta. Romanen kunde ha blivit en nagelbitare med ljusskygg verksamhet i centrum och lagen och döden i hasorna, men Selander nöjer sig med en godmodig förverkliga dig själv-historia.

”Blind Tiger” var ursprungligen tänkt som manus för en tv-serie. Möjligen är det spåren av detta som avtecknar sig som tunnhet i romantexten. Serieformatet kräver sitt av färska intrigtrådar. I tv kan bilden kan ta vid där orden tystnar. En roman bjuder på andra möjligheter och ställer andra krav som Selander ännu behöver lära sig behärska.

Hon uppvisar dock ett uppenbart driv och ett mod att ta sig an ämnen och miljöer som inte hör till vardagsmaten i den finlandssvenska litteraturen. Därför ska det bli spännande att se vad hon hittar på när hon blivit varmare i kläderna som författare.