Vi är mer beroende än någonsin – men av människor vi aldrig möter
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I systemet reduceras grannen till ett sandkorn som bara stör byråkratins kuggar.
Under den här kyliga vintern har vi fått erfara hur beroende vi är av andra. Genom historien har vi varit beroende av varandra. Vi har levt i stammar, klaner, byar och andra sorters grupper som samarbetat för att överleva.
Vi har alltid varit beroende av varandra och den största delen av mänsklighetens existens har dessa andra varit personer som vi haft ett personligt förhållande till. Inte alltid ett positivt, men ett förhållande i vilket fall som helst.
Vi levde alltså i samfund som till en viss grad har varit självförsörjande och där man sått, skördat, förberett ved inför vintern och byggt tillsammans för att bekämpa den outhärdliga vintern.
Detta gemensamma beroende gjorde att man inte förlorade greppet om att de andra medlemmarna i samfundet är människor. Man var tvungen att samarbeta för att överleva.
Idag är vi lika beroende av andra, men inte av varandra. Kanske till och med mer beroende eftersom värme, mat och säkerhet har centraliserats utanför vårt samfund.
Under den här vintern har vi fått se hur elpriserna stiger skyhöga och varje person får sköta sig själv.
Ändå diskuteras det att ytterligare öka vårt beroende av detta system, till exempel genom att förbjuda vedeldning. Det är knappast någon som låter sin grannfamilj frysa när det kommer till kritan.
Men ifall man inte har råd att betala räkningarna så står man i skuld till en ansiktslös monolit som inte har någon relation till den skuldsatte.
En person är trots allt mer än en kreditupplysning.
Denne är inget mer än en insolvent kund. Inte en bror, vän, släkting eller bekant som man kunde benåda eller låna några klabbar till under en svår period för att hålla huset varmt.
I systemet reduceras grannen till ett sandkorn som bara stör byråkratins kuggar.
Vi är alltså fortfarande beroende av andra för att leva våra liv, med skillnaden att vi inte känner dem vi är beroende av. Ifall vi skulle leva i ett mer relationellt system kanske individen skulle beaktas på ett mer mångsidigt sätt. En person är trots allt mer än en kreditupplysning.
Som den gamle sociologen Max Weber hävdade tar byråkratin livet av medmänskligheten och individer förminskas till enstaka ärendenummer.
Man kan inte annat än fundera om vi inte har gjort en stor miss i att försöka bygga effektiva system på bekostnad av medmänsklighet.
Ett fint exempel på det här är egenläkarmodellen. Den bygger på att man skapar en relation mellan läkare och patient så att en långsiktig kontakt uppstår.
Det hjälper läkaren att följa upp patienten eftersom hen känner till patientens historia.
I vår strävan efter effektivitet har våra modeller glömt att de flesta problem som tjänster försöker lösa är mänskliga.
Patienten blir mer än en bunt symtom och sjukdomar, vilket gör diagnoser effektivare och man kan fånga begynnande hälsoproblem i tidigare skede.
De flesta välfärdsområden rapporterade negativa resultat. Men Vandas resultat visade grönt.
Välfärdsområdet hade tagit i bruk egenteammodellen som baserar sig på samma principer som egenläkarmodellen. En patient går till ett team som består av hälso- och sjukvårdare samt läkare.
I vår strävan efter effektivitet har våra modeller glömt att de flesta problem som tjänster försöker lösa är mänskliga.
Då löses de också effektivare om vi faktiskt beaktar detta i lösningarna. Det är en fin tanke att medmänsklighet kan vara en källa till effektivitet – men den är definitivt en källa för sann trygghet.
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.