Alla syns inte – och det är inget misstag
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Osynlighet är inget misstag. Den uppstår när normalitet används som måttstock för vilka liv som räknas – och vilka som kan lämnas utanför.
Vi lever i ett samhälle som gärna talar om mångfald.
I strategier, kulturprogram och visioner är språket inkluderande och ambitionerna höga. Ändå förblir bilden av det självklara förvånansvärt snäv.
Vissa kroppar, erfarenheter och livsformer syns överallt. Andra saknas nästan helt.
Personer med funktionsnedsättning hör till dem som systematiskt förblir osynliga. Inte därför att de är få, utan därför att de inte passar in i den mall som definierar vad som uppfattas som normalt, neutralt och allmängiltigt.
Detta är inte ett förbiseende.
Detta är makt.
Makt verkar sällan genom öppna beslut eller uttalade förbud.
Den verkar genom normer. Genom det som tas för givet. Genom att vissa liv presenteras som universella, medan andra reduceras till särfall – eller aldrig ges utrymme alls.
Här handlar det inte om passiv osynlighet, utan om aktiv osynlighet: ett tillstånd som upprätthålls genom val, strukturer och normalitetens makt.
När människor inte syns i det offentliga rummet blir de också lätta att bortse från i praktiken.
Det som ligger nära normen blir osynligt just därför att det betraktas som självklart. Det som avviker behöver förklaras, motiveras eller särskiljas. Och det som ligger för långt bort från normen försvinner helt ur bilden.
När människor inte syns i det offentliga rummet blir de också lätta att bortse från i praktiken.
Det påverkar hur städer planeras, hur kultur produceras och hur beslut fattas. Det som inte syns behöver inte räknas med. Det som inte räknas med kan ignoreras utan att någon formellt utesluts.
Osynlighet är därför en effektiv form av maktutövning. Den kräver inga konflikter och inga rubriker. Den kräver bara att allt fortsätter som vanligt.
Det handlar inte om synlighet som dekoration.
Det handlar inte om symboler.
Det handlar om vem som ges tolkningsföreträde i bilden av det gemensamma.
Ett samhälle kan tala varmt om inkludering och samtidigt reproducera en snäv bild av vem som hör hemma.
Symboliska gester förändrar lite om normaliteten lämnas orörd. Den avgörande frågan är inte vilka som bjuds in som undantag, utan vilka som betraktas som självklara från början.
Vilka liv har vi vant oss vid att inte se?
Representation handlar därför inte om att visa upp mångfald, utan om att omfördela makt. Om vilka erfarenheter som formar våra gemensamma föreställningar – och vilka som konsekvent hålls utanför dem.
När vissa liv aldrig syns, fattas beslut utan dem.
Och ett samhälle som formas utan vissa människor är inte neutralt.
Det är hierarkiskt.
Osynlighet är inte frånvaro. Det är ett aktivt tillstånd skapat av makt.