Allas vårt ansvar för samhällsklimatet – göder vi polariseringen?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Frågan är inte om partiledare avgår. Utan när. Normallängden på dessa slitjobb blir allt kortare. Med mer polarisering gödslas polernas extremflanker i virtuella drivhus för hatretorisk kapprustning.
I mitten av oktober meddelade svenska Centerledaren Anna-Karin Hatt att hon lämnar sin post.
Partiledaravgångar är i sig inget märkligt.
De sker förr eller senare då politiska mandat till sin art ju är tillfälliga. Till låns av fältet så länge ledaren har passion, mission, fason, resultatförmåga och förtroende.
Frågan är inte om partiledare avgår. Utan när. Och normallängden på dessa slitjobb blir allt kortare.
Ovanligt i fallet Hatt var mandatets extrema tillfällighet och orsaken hon uppgav.
För bara fem månader sedan tillträdde hon med stor förväntningar på en ny gryning för det forna statsministerpartiet.
Tre dagar före sin avgång lyste hon i SVT:s första partiledardebatt inför valet om ett år.
Det såg bra ut. Men bara på ytan. För under skinnet sved det. Mer än man visste.
I sin avgångsbulletin sa Hatt att samhällsklimatet hårdnat och blivit så polariserat att hon inte kunde fortsätta. ”Att hela tiden känna att man behöver se sig om över axeln och inte känna sig helt trygg, inte ens hemmavid. Jag påverkas av det mycket djupare än vad jag trodde jag skulle göra.”
Sistnämnda ska läsas mot bakgrunden att Hatt inte är nån politisk duvunge. För tio år hade hon varit minister i flera år då hon gick över till ledaruppgifter i tredje sektorn. Tills i våras.
Medan Hatt pustade ut hårdnade alltså i hennes ögon samhällsklimatet. Exakt vad nytt hon upplevde vet vi ej. Sedan länge har politiker fått åtnjuta skattefria naturaförmåner av otäckt slag: näthat, anonyma mejl, glåpord och hot, analyser av person och utseende gjorda i fyllan på småtimmarna, garnerade med språk-, stav-, för att inte säga faktafel, VERSALER och ett imponerande antal utropstecken!!!!!!
Min beskärda del fick jag under partiordförande- och ministeråren 2006–2012. Såsom info om med vilken revolvertyp jag ska skjutas och i vilken kroppsdel.
Då polariseringen tilltar gödslas polernas extremflanker i virtuella drivhus för hatretorisk kapprustning.
För måltavlorna gäller att besluta sig: hur reagerar jag? Politiker, även de av kött och blod, har två alternativ: utveckla emotionellt pansar och bli okänsliga för hatet. Eller ta åt sig personligen, försöka prata förstånd med väggen – och till slut dra slutsatsen.
Hatt var inte den första politikern att väga in personlig trygghetskänsla i beslutet att lämna ett toppuppdrag. Men hon sa det rakt ut.
I Sverige träffar trygghetsargumentet dessutom ett plågsamt nationellt trauma: 1986 mördades en statsminister på öppen gata, 2003 en utrikesminister i ett varuhus.
Åtminstone inte kvällstidningarna, som med sina drev och vantolkningar av god journalistik är en av huvudorsakerna till den del av politikerföraktet, som inte orsakats av politiken själv.
Den som (ännu) är på plattformen X har bevittnat samtalets tragiska evolution: Från gruff till rena mobbningen.
Alltså kände många igen den hattska klimatdiagnosen. Amen.
Men sedan tog den igen över, vår kroniska beröringsskräck gentemot huvudfrågan: vad borde vi göra åt saken?
Vi ojar oss nog över hatprat, tycker det är jobbigt, men utmanar det inte på allvar. Tja, vem är kamikazepilot nog att våga leda en sådan operation?
Åtminstone inte kvällstidningarna, som med sina drev och vantolkningar av god journalistik är en av huvudorsakerna till den del av politikerföraktet, som inte orsakats av politiken själv.
Politik är förtroende. En viktig mätare, efter väljarna, är media. Granskning och hård kritik kommer på köpet. Men det finns en gräns.
Hat och hot behöver ingen människa, oavsett yrke, utstå. Och detta ogräs gror inte av sig självt. Det får näring och inspiration från andra källor.
Idag blundar centrala aktörer i samhällsklimatets ekosystem – det tigande politikerfältet, nätets moderatorer och etablerade medier – för sin del av ansvaret.
Och hur är det med oss själva, våra beteenden, klickar och tummar-upp på nätet? Göder vi polariseringen?
Det duger inte längre att bara oja sig över tidsandan. Vi ska väl inte behöva uppleva ett politikermord vi också innan insikten – och den gränslösa efterklokheten – väcks?
Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.