Att hoppa i galen tunna

Den senaste världspolitiska utvecklingen ger inspiration till historiska funderingar.

Utrikespolitik är inte lätt. För oss i Finland var det ett helt okänt fält, när vi plötsligt och oväntat för mer än ett sekel sedan fick vår självständighet.

Bland de första dragen vi gjorde var att välja en tysk prins till kung av Finland. Vi såg banden till Tyskland som en trygghet mot faran i öster, nu inte längre enbart i form av ryssarna utan framför allt den röda faran. Friedrich Karl av Hessen skulle få namnet Väinö I.

Valet gjorde vi en dryg månad innan Tyskland kastade in handduken i första världskriget och blev en utstött paria i det internationella samfundet.

Finland hoppade i galen tunna 1918, men kravlade sig ur. Men det kom många nya tunnor att välja.

Finland hade hoppat in i galen tunna.

Vår tyskvänliga regering avgick, den efter inbördeskriget i praktiken landsflyktige Mannerheim kallades tillbaka som riksföreståndare och lyckades med konststycket att få Finland accepterat av omvärlden som en självständig stat.

Finland hoppade i galen tunna 1918, men kravlade sig ur. Men det kom många nya tunnor att välja.

1941 gick vi in i det vi kallar Fortsättningskriget, som de facto var Hitlers Operation Barbarossa.

Det var för att göra slut på hotet från öster, ansåg vi, och skulle dessutom ta tillbaka de områden vi förlorat i Sovjetunionens otvivelaktigt oberättigade anfallskrig mot Finland.

En del såg framför sig ett Storfinland. Ifrågasättandet av det kloka i politiken var inte välkommet.

Men snart visade det sig åter vilken tunna vi hoppat i den här gången. När den tyska krigslyckan vände var det med nöd och näppe vi tog oss ur den utan att drunkna.

Finlands utrikespolitik har inte skötts med huvudet utan med röven, skrev J.K. Paasikivi i sin dagbok i september 1944.

Paasikivis tes att Finland hade en chans att överleva som självständig stat bara om vår mäktiga granne i öster kunde lita på oss blev sedan vår ledstjärna i mer än ett halvsekel.

Tills vi nyligen glömde bort den, speciellt efter att vi fått komma med i de stora grabbarnas gäng.

Paasikivis realpolitiska insikt hade fört oss in i en finlandisering, som man moraliskt må ha åsikter om.

Med facit i hand var Finlands neutralitetspolitik i VSB-paktens anda under kalla kriget ett förnuftigt val, om än omoraliskt om vi ser till värden som frihet, mänskliga rättigheter och demokrati.

Vilken mask dessa så kallade västliga värden har utgjort för världsledarens ansikte har visats ganska så brutalt de senaste veckorna.

Nu när också vårt halmstrå USA har kastat masken får vi åter ställa oss frågan vilken tunna vi nu råkat hamna i.

När Macron 2022 i början av Ukrainakriget föreslog en finlandisering av Ukraina som en lösning på kriget, tillbakavisades han snabbt – inte minst i Finland – och uttalandet dementerades som en feluppfattning.

Putin kastade masken, sade president Niinistö.

Finländarna gjorde det också, och har visat vad vi egentligen menade med VSB-paktens anda.

Men nu när också vårt halmstrå USA har kastat masken får vi åter ställa oss frågan vilken tunna vi nu råkat hamna i.

Redan presidentinstallationen i Washington, speciellt de religiösa prelaternas agerande, fick mig att reflektera över huruvida vår mentala hemvist ändå inte är närmare Ryssland än Trumps USA?

Ryssland har alltid haft en tsar som man inte ska ifrågasätta, men i USA tycks en frälsare ha fötts med Guds uppdrag att rädda världen på ett sätt som snarast påminner mig om ayatollah Khomeinis återkomst till Iran efter shahens fall.

Vi hoppade in i den stjärnbeprydda EU-tunnan genast när tillfälle gavs, och att den var vår rätta hemvist råder det föga tvivel om.

Men den tunnan ter sig just nu som en mindre, tillfällig lagringstunna mellan de stora huvudfaten. Sannolikt är också Ryssland en sådan lagringstunna i väntan på att bli hälld över i den stora kinesiska huvudtunnan.

En ny, skräckinjagande insikt är väl också att om vi – Gud förbjude – råkar in i en verklig säkerhetspolitisk knipa måste vi ännu – löften och avtal till trots – kunna göra en deal för att få utlovad hjälp. Månntro hälften av Finlands skog – vårt gröna guld – kan räcka till?

Om skogen hade vi för övrigt redan gjort en deal med tyskarna år 1918.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.