Att sjunga är att möta sig själv och andra
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I juli hade jag lyxen att kunna arbeta konstnärligt tack vare ett stipendium från stiftelsen Musiikin edistämissäätiö (MES). I en tidigare kolumn har jag skrivit om övningsprocessen. Nu kan jag avslöja att konserten med italiensk repertoar i början av augusti blev en alldeles fantastisk upplevelse.
Jag hade valt en tekniskt och emotionellt svår repertoar, men kunde under konserten njuta och leka med det musikaliska materialet, med mina medmusiker och min röst. Dagen innan konserten insåg jag plötsligt, att det bara fanns mentala barriärer, att min kropp var redo att nå långt över gränserna för vad jag hade trott var möjligt.
Jag hade valt att under min stipendiemånad fokusera på stresshantering, vilket bar frukt i konsertsituationen.
Disciplin och upprepning är viktiga element i en musikers arbete, men jag ville stärka min förmåga att möta utmaningar med glädje och frihet. Varje musiker arbetar på sitt eget sätt, men för mig är det fysiska arbetet en viktig del av den konstnärliga processen.
Varje morgon lyssnade jag på kongolesisk rumba och gjorde dansövningar och Pilates. Jag bekantade mig med kongolesisk rumba, eller soukous som musikstilen också kallas, då jag tjugofem år sedan vistades i Zambias huvudstad Lusaka som volontär. Jag bodde i ett av Lusakas äldsta slumområden. Där hördes ofta just den här musiken från högtalare i de lokala barerna. Jag förknippar musiken med glädje och de varma mänskliga möten jag fick uppleva.
Jag svettades i sommarvärmen och försökte lära mig nya dansrörelser. Jag fick öva mig på att gestalta rörelserna, och ha tålamod med både min koordinationsförmåga och med min brist på tillräckliga stödmuskler. Rörelserna utmanade mig att upptäcka min kropp på nya sätt, och samtidigt fick jag möta känslor som begravts.
Sång är psykofysiskt. Känslor, stress och fysiska vanor kan underlätta eller försvåra sjungandet. Trauma kan lagras i kroppen som reaktionssätt eller spänningar. Min lärare i Alexander-teknik, Päivi Saraste, brukade tala om att rösten, andningen och känslorna bildar en treenighet – låter vi andningen, rösten eller känslorna flöda friare, så befrias alla tre.
En av mina viktigaste privatlärare, brittiska kontratenoren och osteopaten Ashley Stafford, uttryckte samma sak på ett lite annat sätt. Han menade att det psykiska och det fysiska alltid är sammanbundet, men att det är enklast att skapa förändring genom det fysiska. Det är just därför rörelse är så viktigt. Rörelser kan sätta förstelnade minnen i rörelse och väcka vår kreativitet. En större fysisk räckvidd kan ge större psykiskt utrymme.
Dansrörelserna stärkte mina muskler och min koordinationsförmåga. Jag märkte att rösten klingade enklare, större och friare. Det kanske viktigaste var att jag tog en ”rörelsepaus” så fort jag märkte att det utmanande musikaliska materialet gjorde mig spänd. Min avsikt var att få mitt sinne att associera musiken med glädje och njutning, och att skapa positiva kroppsliga minnen som skulle stöda mig också i en konsertsituation.
Det märkliga var att detta arbetssätt bar frukt. Jag har förstås många års erfarenhet av att rörelse möjliggör en transformation. Men jag var ändå förvånad. Det finns nämligen en alldeles särskild självtillit som kommer genom en större kontakt med kroppen. I konsertsituationen fick jag uppleva hur kontakten inåt ger en frihet, som omvandlas till en starkare och mer intuitiv kontakt med de andra musikerna och publiken.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.