Att släppa taget
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Min pappa var 70 år och till havs på seglats. Min farmor, som då var 103 år, hade lyssnat på sjövädret på radion. Hon tyckte att inte var seglatsväder. Hon hade försökt få tag på sin son, min pappa, men inte lyckats. Hon ringde mig i stället och bad mig försöka få tag på pappa och framföra budskapet: Hon tyckte inte om att han seglade i så farligt väder.
Visst är det något fantastiskt i den här berättelsen? En förälders oro för sitt barn tar antagligen aldrig slut. Det är synonymt med Jag älskar dig mitt barn.
Mina egna barn har rätt så nyligen blivit myndiga. De får fatta sina egna beslut, skriva under kontrakt och bygga sina egna liv. Men ibland undrar jag – är de vuxna? Och är jag redo att behandla dem som vuxna?
Jag tänker ibland på Viola Renvalls vackra dikt om att tala till sina vuxna barns änglar. Dikten bär på en visdom som ekar djupt i mig, den ger mig tröst att jag kan lita på att det finns krafter, både synliga och osynliga, som håller mina barn uppe när mina händer inte längre gör det.
Att släppa taget handlar inte om att överge. Det handlar om att ge utrymme för att växa. Det är inte alltid lätt att veta om man stöttar sina barn på rätt sätt. Klänger man sig fast vid dem för mycket? Eller ger man dem för mycket frihet? Jag hoppas att mina barn vet att jag älskar dem, även om jag ibland kliver tillbaka och inte lägger mig i deras studier, bankärenden, oöppnade brev och så vidare.
Och visst lär våra barn också oss mycket. Jag läste nyligen en humoristisk text på engelska som löd: ”Raising my mom is so hard ... she never listens.” På svenska ungefär: Att uppfostra min mamma är så tungt … hon lyssnar aldrig.
Mina barn har uppfostrat mig mer än jag kunde ana. Mina barn har lärt mig tålamod och att kärlek inte handlar om att kontrollera utan om att låta den andre vara fri.
Det är fascinerande hur rollerna ibland kan vändas. Barnen lär mig att släppa taget, att lita, att våga tro på att det vi har byggt under alla år ska bära frukt.
Så kanske är det just det vi som föräldrar behöver öva oss på – att släppa taget, men ändå finnas där.
Jag vill avsluta med en bön, för våra vuxna barn och för oss själva som föräldrar:
Kärlekens Gud, tack för gåvan att få vara förälder. Hjälp oss att lita på att våra barns vingar bär, att de hittar sin väg och att de aldrig är ensamma. Lär oss att släppa taget när det behövs, och att hålla fast när det är viktigt. Välsigna dem med vishet och mod, och ge oss frid i vissheten om att du vakar över dem, lika mycket nu som när de var små. Amen.