Avig och rät

När jag som 15-åring fick en lillasyster började jag på en tröja till henne men den blev på hälft. Min mamma stickade den färdigt när mina egna barn var små.

Förra veckan gjorde jag det som jag länge drömt om men inte riktigt vågat.

Jag gick till en handarbetsaffär och köpte garn och stickor och har nu stickat ca 30 cm på min halsduk.

För många kvinnor i min ålder är det här en vardagsrutin, en händelse som man absolut inte skriver en kolumn i tidningen om.

För mig är det en stor sak, jag har inte som vuxen stickat något annat än en ruta till en ”Moder Teresa-filt”. När jag som 15-åring fick en lillasyster började jag på en tröja till henne men den blev på hälft. Min mamma stickade den färdigt när mina egna barn var små.

Jag bestämde mig redan tidigt i livet att jag inte kan och inte vill handarbeta. Från skoltidens handarbetslektioner minns jag hur jag stod i den långa kön till läraren med en stickning som hela tiden råddade till sig.

Jag har de senaste åren längtat efter att göra något skapande med händerna.

När det i min skola öppnades en försöksverksamhet (i början av 1970-talet) för flickor att delta i pojkarnas träslöjd var jag först i kön att anmäla mig.

Jag har de senaste åren längtat efter att göra något skapande med händerna.

Något som inte har med ord att göra. I min prästvardag läser jag mycket, skriver tal och predikningar, och samtalar med människor i olika livssituationer.

När arbetsdagen är slut fortsätter jag ofta med att läsa för min egen skull, men förra helgen var det annorlunda.

Vår son och hans flickvän från Uppsala var på besök. Hon är jätteduktig på att sticka. Vi gick tillsammans till affären och valde ut garn och stickor.

Jag fick hjälp med att komma i gång och varje gång något krånglade kunde jag direkt fråga och få råd hur jag skulle reda upp det hela.

Tilliten bygger på att jag vågar fråga om hjälp om det behövs för att komma vidare. Jag vet vem jag kan vända mig till.

För mig behövdes det en människa vid min sida som uppmuntrade och puttade mig över tröskeln. Någon som jag vågade ställa dumma frågor till utan att känna att det här borde jag redan ha fattat. Det är ju inte raketvetenskap att sticka en halsduk med två räta och två aviga maskor efter varandra!

Jag vet inte hur det går den här gången, om jag har tålamod att få halsduken färdig innan våren kommer. Men jag har tillit till att jag kommer att lyckas. Tilliten bygger på att jag vågar fråga om hjälp om det behövs för att komma vidare. Jag vet vem jag kan vända mig till.

Mina små steg på stickningens väg liknar lite vad det kan innebära att leva i tillit till Gud. Det finns möjligheter att börja om gång på gång. Att följa sin längtan, att fråga och att dela erfarenheter med andra. Tron är både att vila i en grundläggande ”avig och rät” rytm och att under livets gång upptäcka flera mönster.

Här kan du läsa fler kolumner av Maria Björkgren-Vikström.