Bättre kulturkanon än krigskanon!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I Sverige har regeringens projekt med en kulturkanon lett till sjösättning. Sådana tilltag orsakar naturligtvis beröm och kritik, vilket hör till. Det är väl ingen kulturkanon värd namnet om den bara bemöts med likgiltighet.
Ett krav har varit att alla de materiella och immateriella ”värden” som upptas i den inre cirkeln ska ha minst femtio år på nacken, det vill säga är påhittade, skapade senast år 1975.
Listan är ett slags ”100 i topp” och klassificerar enligt följande rubriker: Litteratur, prosa – Bild och form – Musik – Film och scenkonst – Lärdom och sakprosa – Lag och rätt – Religion – Ekonomi – Uppfinningar – Offentlighet (det vill säga tio huvudklasser).
I Finland har kommentarer kunnat handla om vilka finlandssvenska författare som inte platsat, bland andra JL Runeberg och Tove Jansson. Däremot har Edith Södergran beviljats inträde i finrummet (med sin dikt ”Triumf att finnas till” ur samlingen ”Septemberlyran”, utgiven 1918).
”Ikea Älmhult, Ingvar Kamprad” (Ekonomi) hör till kulturkanon-paletten och vill man ironisera påminner hela förpackningen i sig om en IKEA-byggsats.
Själv undrar jag om inte fenomen som motion och idrott borde ha uppmärksammats i större grad än att bara stuva in ”Vasaloppet, Anders Pers och IFK Mora” under rubriken Offentlighet – där jag inte heller lyckas få se en skymt av till exempel den svenska biblioteksverksamheten.
I och för sig är Sveriges färska kulturkanon, ämnad som manual till och för Sverige, något samtliga medborgare nästan borde känna till, nog ett intressant försök.
Klart att en sådan lista samtidigt som den manglas fram blir ett slags ytskrap, ofullständig; också för att tio huvudklasser med tio ”fenomen” i varje gör det hela till något av kulturförpackning vid löpande band. ”Ikea Älmhult, Ingvar Kamprad” (Ekonomi) hör till kulturkanon-paletten och vill man ironisera påminner hela förpackningen i sig om en IKEA-byggsats.
Å andra sidan har den nog flera intressanta ingångar.
En av dem är ”1766 års tryckfrihetsförordning. Beslut i riksdagen och stadfäst av kungen” (Lag och rätt)”.
Samtidigt är den det viktigaste bidraget med finländsk anknytning, långt viktigare än en Södergran är eller än en Runeberg eller Jansson skulle ha varit.
Naturligtvis är det min subjektiva åsikt. Här skymtar väl det som kan vara av värde i en kulturkanon: var och en kan läsa igenom, fundera, ta ställning för och emot, begrunda vad som är viktigt i ens liv, i den egna kulturen, i landet som faktiskt är.
Och ja, 1766 års tryckfrihetsförordning handlar förstås om den första offentlighetsprincipen i världen, den mest liberala tryckfrihetsförordningen då det begav sig. Den person som var tungan på vågen i förordningens tillkomst var Anders Chydenius, präst och riksdagsman, född i Sotkamo, död i Gamlakarleby (numera Karleby).