Bli inte uppgiven – oroa dig i stället

När världens rubriker väcker rädsla, kan var och en ge plats för lite mer omsorg, lite mer lyssnande, mer närvaro.

Världsläget? Borde jag kommentera det? Är det inte för stort för en reflektion. Men jo. Jag bestämmer mig för att det behövs. Inte tystna, inte sluta med orden.

När världen är orovarslande, ser jag skrivande som en plikt och möjlighet. En författare som jag har som lässällskap är Donna Haraway. Hon säger: Stay in the trouble.

Det är att utveckla ansvarsförmåga. Det görs genom att arbeta i nuet, med alla människor och saker som påverkas, med vetskapen om att saker och ting är ofullkomliga och svåra.

Jag har diskuterat med vänner vad som nu vore angeläget att göra. Här är jag mindre säker. Oro hör till livet, det hör till vad det är att vara människa. Men när oron riskerar att helt fastna i rädsla, behöver vi rustas att stanna i oron. Rädsla riskerar att binda oss i uppgivenhet.

I min tappning handlar detta att ”stanna i oro” om att vara engagerad: Att för det första inte blunda, inte bagatellisera och att hålla blicken öppen.

Hur påverkar världsläget mig och oss? Jag funderar. Jag är mer än bekymrad och mindre än lamslagen. Jag är oroad på djupet och har plötsligt börjat uppskatta tankar på beredskap.

Nästa steg är att rikta blicken, gärna lite åt sidan, det vill säga bort från mig själv. Bort från nyhetsflödets fokus på ledare till att se den som drabbas, den som inte längre får uppmärksamhet, som inte får omsorg.

Själv är jag bekymrad över en åtstramad migrationspolitik. Det är här jag har min forskning och berättelserna vittnar om att det inte bara är trängre nu och kallare. Det är värre.

Av pastoral erfarenhet vet jag att kärlek är starkare än rädsla. Kärlek och närvaro hindrar uppgivenhet att breda ut sig.

De tredje steget för att stanna i oro, är att fråga och lyssna. Att ta reda på mer. Jag märker att jag ändrat mitt sätt att ta in nyheter om världsläget.

Jag orkar inte korta nyhetssändningar. Men genomarbetade poddar och böcker av kunniga personer som kan berätta erbjuder förståelse och sammanhang.

Har jag nu utvecklat en ansvarsförmåga? Jag skriver, jag talar, jag reflekterar över existentiella frågor sådana som oro och rädsla.

Av pastoral erfarenhet vet jag att kärlek är starkare än rädsla. Kärlek och närvaro hindrar uppgivenhet att breda ut sig.

När världens rubriker väcker rädsla, kan var och en ge plats för lite mer omsorg, lite mer lyssnande, mer närvaro. På de platser där vi står.

När det inte räcker, får vi gå ut på gator och torg. Om det inte tillåts det, så gör vi det ändå.

Det är sådant som sker i världen och vi ser om inte rädslan fått oss att blunda.