Dags att förvalta Li Näses arv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det gör mig ont att i ÅU den 3 mars läsa intervjun med Sagalunds nya museichef Emma Vironmäki.
Det första jag kommer att tänka på är ett uttryck som jag lärt mig av min mamma: ”Bättre lite skit i knutarna än ett rent helvete”.
Jag tycker att det känns orättvist att i första hand lyfta fram det stora behovet av städning och ansiktslyftning på Sagalund i stället för att berätta om visionerna för museet.
Säkert stämmer städbehovet överens med verkligheten, något som kanske stämmer för alla hembygdsmuseer, men det är kanske inte såna saker som besökare främst är intresserade av.
För mig ger intervjun en helt förvrängd bild av Sagalund och det fantastiska lyft som Li Näse gav museet under sin långa tid som museichef.
Hon brann för sin uppgift och sågs ofta på jobb utanför sin egentliga arbetstid.
Jag har inga bindningar till museet, men jag har i min egenskap av journalist och hembygdsaktivist följt med Sagalunds utveckling under Näses tid.
Hon dammade rejält av hela verksamheten, förvandlade Sagalund till ett levande museum med en mängd aktiviteter, inte minst för barn.
Hon hade goda internationella kontakter, besökte museer i Norden och importerade de nyaste idéerna för att förverkliga dem i Sagalund.
Man gav ut böcker, inte minst den prisade och vackra historiken ”Sagalund – min kostsamma leksak” (där jag faktiskt hade ett finger med i spelet).
Hon såg till att det fanns verksamhet i museet året om och hon lockade ett stort antal volontärer att delta i och utveckla verksamheten.
Vironmäki säger att hon vill förvalta Nils Oskar Janssons och Adèle Wemans folkbildnings- och kulturarbete med ett tydligare budskap.
Det har väl inte gått någon förbi vem som grundade museet år 1900.
Tiderna förändras och det var något som Li Näse insåg då hon förde Sagalund in i 2000-talet.
Nu tycker jag det börjar vara dags att förvalta hennes arv och förstås utveckla museet i samma riktning.