Dementorer sedda i Helsingfors!

Det är regeringens uppgift att lyfta oss ur det här. Framför allt är det dess uppgift att visa en riktning dit vi ska gå för att kunna leva goda liv i vårt land. Inte förstöra allt hopp om framtiden.

Häromdagen knäppte jag på TV:n och tro det eller inte. Där stod de i en rad och berättade hur hopplöst allting är och hur de är tvungna att driva folk i misär.

Dementorer är de värsta typerna av varelser.

De suger all livsglädje ur sina offer och lämnar efter sig ett tomt människoskal.

Det sägs att det är bättre att dö än att bli offer för dementorerna.

Jag refererar förstås till vår regeringskvartett som än en gång upprepade sitt mantra om hur förfärligt allting är och om att de helst vill göra det ännu värre för alla.

Jag undrar om vi som ett folk helt och hållet har förlorat vår förmåga att föreställa oss en bättre framtid.

Redan tanken att skriva ”bättre framtid” känns löjlig.

Kanske rentav som ett barnsligt eko av en annan hoppfullare epok. En epok där ledare inte endast bestod av dementorer som vältrar sig i misär och drar andra med sig, utan där man kunde titta upp från gyttjan och föreställa sig en god framtid och ingjuta hopp till folket om det.

Finland gjorde ett underverk efter krigen. Vi steg från att vara ett agrarsamhälle till ett av de mest högteknologiska länder i världen.

Vi gjorde det på omkring 50 år.

Jag vill påstå att det – åtminstone delvis – berodde på att landets och näringslivets ledare hade visioner om hur de kan utveckla landet och hur vi tar oss till den punkten.

Man hade det tufft, men istället för att dementera landet, ingöt man hopp i befolkningen och man bildade den.

Finlands ledare idag ingjuter definitivt inte hopp i oss – åtminstone har jag svårt att skönja det, kanske det sker någonstans djupt mellan raderna. Lite så där som långfingret ligger mellan ring- och pekfingret. Läs mellan raderna bara, pöbeln.

Vi sitter säkert tufft till och vi har anpassat oss till flera stora stötar under de senaste tio åren.

Men det är regeringens uppgift att lyfta oss ur det här och framför allt är det deras uppgift att visa en riktning dit vi ska gå för att vi ska kunna leva goda liv i vårt land. Inte förstöra allt hopp om framtiden.

För att ett system ska förändras behöver vi en stark vision om vilken riktning vi ska ta.

Emma Westerlund skriver fint i ÅU (1.9.2025) att klimatförändringen inte kan kuvas utan att en större systemisk förändring sker.

Hon har alldeles rätt: det räcker inte att vi som individer ändrar vårt beteende, det krävs att det system vi lever i förändras.

Problemet är följande: För att ett system ska förändras behöver vi en stark vision om vilken riktning vi ska ta.

Vi behöver hopp och modiga visioner – inte Sannfinländarnas barnsliga utsagor som avleder vår uppmärksamhet från Finlands grundläggande problem: en regering bestående av dementorer som brister i vision och framåtanda.

Vi hade det under förra århundradet och vi brann för att bygga ett fint och livskraftigt land.

Vi har alltså kommit ur svackor förut och vi kan säkert göra det på nytt. Men vi kan inte göra det genom att vältra oss i hur dåligt allting är, utan vi behöver ledare som vågar drömma stort och tar stora och små steg för att uppnå de gemensamma målen.

Vi behöver hopp och modiga visioner – inte Sannfinländarnas barnsliga utsagor som avleder vår uppmärksamhet från Finlands grundläggande problem: en regering bestående av dementorer som brister i vision och framåtanda.

Det positiva är förstås att dementorer endast existerar i Harry Potters värld, det negativa är att regeringens existens inte begränsas av bokpärmar.

Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.