Det är inte lätt att leva i skärgården, men det är ännu svårare att få dö där
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Min hustru led av cancer och vår önskan var att hon skulle få bo kvar hemma i Nagu, i Åbolands skärgård, så länge som möjligt.
Helst skulle hon också få då dö där, i lugn och ro och inte på ett sjukhus långt borta hemifrån. Men det var inte lätt att ordna.
Min fru hade fått sina cancerbehandlingar på Åbo universitetscentralsjukhus och läkarna där ansåg att hon under sin sista tid skulle flyttas till Kaskenlinnas palliativa avdelning i Åbo. Det ville varken hon eller jag.
Min fru hade under vår långa tid tillsammans troget skött om mig och nu var det min tur att ta hand om henne.
Men skärgårdsborna har svårt att få hjälp från välfärdsområdet (Varha) när det behövs som bäst. En kväll när min fru föll orkade jag inte lyfta upp henne och ringde 112. Trots att Nagus ambulans antagligen var tillgänglig fick den inte komma till vår hjälp.
I stället fick min fru fick ligga tre timmar på golvet innan två vårdare från Åbo anlände för att lyfta upp henne.
Trots att alla borde behandlas på samma sätt i vårt land får välfärdsområdes läkare inte besöka patienter i skärgården.
Hur många skärgårdsbor tvingas avsluta sina liv långt från sina hem och kära för att systemet inte tillåter något annat?
När slutet närmade sig behövde min fru starka smärtstillande mediciner. Nagus närvårdare fick inte ge henne medicinerna.
Enligt välfärdsområdenas regler får endast läkare eller utbildade sjuksköterskor ge sådana mediciner.
Däremot fick jag och min son, utan medicinsk utbildning, ge medicinen.
Vi fick instruktioner av Nagus närvårdare som hade kunskaper och erfarenhet, men som inte själv fick ge den. Det är absurt.
Trots allt fick min fru dö, som vi önskat, stilla hemma med oss vid sin sida. Det är jag tacksam för. Men jag är besviken på välfärdsområdets behandling av oss.
Hur många skärgårdsbor tvingas avsluta sina liv långt från sina hem och kära för att systemet inte tillåter något annat?
Jag vill rikta ett varmt tack till Nagus och Pargas närvårdare som var alldeles underbara mot oss under min frus sista levnadstid.
Jag vill också tacka läkaren på Pargas hälsocentrals bäddavdelning som hjälpte till med att skaffa den utrustning som gjorde det möjligt att sköta min hustru hemma.
Men jag vill uppmana Varhas beslutfattare att se över sina rutiner. Skärgårdsbor bör ha samma rätt till ett värdigt slut som alla andra. Låt oss få dö hemma också i skärgården.