Det enda konstanta är förändring – tankar då Åbo domkyrka stängs för renovering

För mig, liksom för många andra, är domkyrkan en plats där man kan finna ett lugn mitt i en hektisk vardag. Att se domkyrkans dörrar stängas är som att tvingas ta farväl av en varm och kär vän.

Det nya året hämtar med sig förändringar. Åbo domkyrka kommer att stänga den 9 februari för grundrenovering. Kyrkan kommer att vara stängd i över två och ett halvt år och öppnas först till advent 2028.

För mig, liksom för många andra, är domkyrkan en plats där man kan finna ett lugn mitt i en hektisk vardag.

Under studietiden tog jag till vana att sätta mig i kyrkbänken en stund de dagar jag kände mig tyngd av ångest, stress eller sorg. Och att se domkyrkans dörrar stängas är som att tvingas ta farväl av en varm och kär vän.

Grundrenoveringen är nödvändig, eftersom det förlöpt nästan ett halvt sekel sedan den senaste.

Enligt Åbo och S:t Karins kyrkliga samfällighet är målet att göra domkyrkan mer tillgänglig och funktionell.

Tekniken måste uppdateras och flera utrymmen tas i bruk.

Samfälligheten och de berörda församlingarna har ordnat rundvandringar och diskussionstillfällen, för att skapa en dialog kring renoveringen.

Men jag kan inte förneka att jag gärna önskat att renoveringen infallit under någon annan tidsperiod.

Jag är nyfiken att få följa de arkeologiska undersökningarna. Kanske får vi nya insikter i Åbos och Åbo domkyrkas tidiga historia.

Men jag kan inte förneka att jag gärna önskat att renoveringen infallit under någon annan tidsperiod.

Sedan jag sex år sedan flyttade tillbaka till Åbo efter tretton år i Helsingfors var det just via domkyrkan som jag återknöt banden till min barndomsstad. Kyrkan gav mig en känsla av stadga och ro. Miljön bar på lager av minnen.

Jag kunde minnas olika konserter där jag sjungit i körleden.

En av dessa var min allra första adventskonsert med Florakören, Brahe Djäknar och Akademiska Orkestern.

Jag hade ett solo i Felix Mendelssohns motett ”Ehre sei Gott in der Höhe”, som inleds med orden: ”Der Du die Sünde der Welt trägst, erbarme dich unser.” (Du som bär världens synder, förbarma dig över oss.)

Men det var en oförglömlig upplevelse att som nittonåring få sjunga för en fullsatt kyrksal och för människor som kommer för att fyllas av musik i väntan på julen.

Jag var så adrenalinstinn att jag kunde ha fått ett flygplan att lyfta.

Men det var en oförglömlig upplevelse att som nittonåring få sjunga för en fullsatt kyrksal och för människor som kommer för att fyllas av musik i väntan på julen.

Sedan dess har jag fått sjunga många gånger i domkyrkan, som solist, som försångare, körsångare och i ensemble. På listan av de finaste saker jag fått uppleva i mitt liv finns lunchkonserterna i Åbo domkyrka och samarbetet inom Ensemble MMXX.

Då pandemin slog till år 2020 och restriktionerna stängde ner all konsertverksamhet, samlades vi fyra sångare, sopranen Maikki Säikkä, jag som alt, Mats Lillhannus som tenor och Kristoffer Malm som bas för att sjunga renässanspolyfoni.

Min ursprungliga tanke var att just den flerstämmiga musiken kunde hjälpa mig att utvecklas som musiker, genom fokus på rytmik och intonation.

Men ensemblen har blivit så mycket mer än så.

Under pandemin kunde vi vädra tankar och dela besvikelsen över att inte nästan alls kunna utöva vårt yrke som sångare.

Övningarna och sången gav mig en struktur och en kraft som bar igenom den annars så ensamma och isolerande pandemitiden.

Det finns något i renässansmusiken som tilltalar människor idag. Kanske är det musikens komplexitet.

Vi fick en hemvist i Åbo svenska församling, och då restriktionerna tillät det kunde vi öva i församlingens lokaler och i Skarpskyttekapellet.

Det var vår sopran, som kom på den strålande idén att börja ge korta konserter. Sedan hösten 2021 har vi varannan vecka gett en kort lunchmusikkonsert. Till dags dato har vi gett över åttio konserter.

Det finns något i renässansmusiken som tilltalar människor idag.

Kanske är det musikens komplexitet.

Lyssnaren behöver koncentrera sig intensivt, för att kunna följa de fyra självständiga melodilinjerna och den musikaliska väven som musiken skapar.

Medan jag står framme i salen och sjunger musik från renässansen eller ännu äldre tid, tänker jag på hur mänskligheten och också kyrkan genomlevt förändringar och katastrofer.

Kanske är det kyrkans akustik och miljö som lockat lyssnarna till domkyrkan varannan måndag.

Domkyrkan kan ju stå som symbol för det oföränderliga och eviga, och det är just som sådan som kyrkan gett mig kraft i mitt liv.

Men medan jag står framme i salen och sjunger musik från renässansen eller ännu äldre tid, tänker jag på hur mänskligheten och också kyrkan genomlevt förändringar och katastrofer.

Om det finns något som Ensemble MMXX lärt mig under våra första fem år, är att livet handlar om anpassning: Hindrar pandemirestriktionerna oss från att samlas i församlingens utrymmen, samlas vi och sjunger i vardagsrummet hos en av våra sångare.

Blir en sångare sjuk, övar vi in ny repertoar och sjunger på tremanhand.

Flyttar en sångare till annan ort, som vår bas gjorde, rekryterar vi in en fin sångare som Janne Merisaari och efter ett tag har vi anpassat både klangen och arbetssättet till en ny dynamik.

Onekligen står Ensemble MMXX inför en utmaning.

Istället för lunchmusikkonserter i Åbo domkyrka, kommer vi att föra musik från Åbo Katedralskolas samlingar till olika medeltida kyrkor i Åboland, så att musiken från Åbo domkyrka kan få klinga trots att dörrarna är står stängda.

Men innan grundrenoveringen inleds hinner vi ge ännu två lunchmusikkonserter, måndagen den 19 januari och den 2 februari. Varmt välkommen till Åbo domkyrka klockan 12!

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.