Det våras för krigen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sedan den dag jag föddes tolv år efter andra världskrigets slut har otaliga krig utkämpats på vår lilla gemensamma planet. Terrorism, specialinsatser och hybridkrig är också vardagsmat vid sidan av kanon dito.
För en inbiten pacifist kan det vara outhärdligt att leva med så mycket av vidrig mänsklighet i sikte.
Ibland talas det om krigsbrott, som om inte krig i sig vore ett brott, som om mord skulle vara helt okej bara det utförs på någorlunda civiliserade eller på förhand överenskomna sätt.
Under min korta stund på jorden har teoretisk och praktisk forskning satsat på utveckling av effektiva mordverktyg, såsom biologiska vapen, giftgaser – det finns inga gränser för människors morbida lustar.
Jag minns också snacket om neutronbomber, som bara skulle ha ihjäl människor men kulturellt nog skona materiella värden, byggnader och annat i den stilen (även om det ändå inte stämmer, på grund av tryckvågens kraft).
De senaste åren har vi fått ta del av krigsteknologins färska och spirande innovationer.
Via allsköns rapportering har till exempel krigen i Ukraina och på Gazaremsan rullats ut för uppvisning av varierande sätt att förstöra eller ända medmänniskors unika liv.
Vi har sett nya former av krigföring. Det är evigheter sedan arméer ställde sig på rad utanför städer och byar, långt ute på fält, och kastade sig över varandra med yxor och svärd.
I detta nu – men bara i detta nu (vad framtiden för med sig, kanske ännu under min livstid, är det vanskligt för en lekman att sia om) – har krigandet blivit som video-/datorspel. Soldat mot soldat är som sagt delvis passé, nu gäller dödandet samtliga invånare. I den meningen är det huvudlöst att tala om civila, eftersom vi alla blir fiendemål i krig.
Eftersom skillnader mellan civila och soldater som offer blivit otydligare, ja obetydliga, kan man i stunder av svartaste humor nästan påstå att krigandet blivit mer demokratiskt.
Då stridande parter skickar iväg sina drönare kan vi nyhetskonsumenter bänka oss i ett gigantiskt e-spelscolosseum, där vi möjligen anar att vi sett in i en framtid som kanske inte kommer att finnas.