Diakonin ser nöden – men samhället måste bära
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Församlingarnas diakoniarbetare möter varje dag människor som kämpar med livet: med sjukdom, ensamhet, ekonomisk osäkerhet eller psykisk belastning.
Under de senare åren är det allt flera som har svårt att klara sig på små pensioner, arbetslöshetsunderstöd och utkomststöd. Samtidigt som stödnivåerna i samhället sjunker fortsätter levnadskostnaderna att stiga.
Hopp och mänsklig omtanke kan ändå inte ersätta en fungerande grundtrygghet.
Diakonin finns för att hjälpa människor i en tillfällig krissituation, för att gå bredvid och stöda då livet känns jobbigt, för att ge råd i samhällets stödsystem och för att ge ett sammanhang för den som känner sig ensam eller utanför.
I det här svåra läget, ser vi inom diakonin ändå något hoppfullt.
Vi ser grannar som hjälper varandra, frivilliga som ställer upp och gemenskaper som bär när någon inte längre orkar själv.
Omtanke och medmänsklighet är fortfarande starka krafter.
Det är så som diakoni förverkligas och kärleken till nästan sprids, det är något som vi alla gör tillsammans, när vi ser och bryr oss om varandra.
De som inte har resurser att själva förändra sin situation och redan lever på existensminimum behöver stöd, inte piska och ytterligare nedskärningar.
Hopp och mänsklig omtanke kan ändå inte ersätta en fungerande grundtrygghet.
Vi vill därför påminna om att många nu har nått smärtgränsen.
De som inte har resurser att själva förändra sin situation och redan lever på existensminimum behöver stöd, inte piska och ytterligare nedskärningar.
Det är inte rimligt att den tyngsta bördan läggs på dem som redan är mest utsatta. Ett värdigt samhälle är ett samhälle där ingen lämnas utan grundläggande trygghet.
Diakonin fortsätter att ge hopp, tröst och styrka men skall inte ersätta bristande samhällsstöd. För att människor verkligen ska kunna resa sig behövs ett samhälle som håller för alla!