”Digisprångets hoppjerkor må ha dämpat sig lite, men att erkänna misstag hör inte till finländsk verksamhetskultur”

I Sverige definieras läroboken nu i lagen som en pappersbok. Enkäten efter årets första historiekurs i min skola visade att mer än tre fjärdedelar de nya eleverna föredrog tryckta läroböcker.

Hösten är bokdiskussionernas högsäsong. Bokmässorna avlöser varandra, och tidningar fylls av recensioner över nya alster.

I skolan har, förutom mobiltelefonerna, gymnasieläroböcker varit ett hett samtalsämne.

Gymnasieelevers läsförmåga och läshastighet har försämrats på en kort tid.

Sedan det största finlandssvenska förlaget i och med den förlängda läroplikten i digiyran slutade tillverka läroböcker och övergick till digitalt stoff har det rått en akut brist på tryckta läroböcker i våra gymnasier.

Samtidigt har man inte kunnat undgå att notera hur gymnasieelevers läsförmåga och läshastighet försämrats på en kort tid.

Larmrapporter om samma fenomen fick regering och riksdag i Sverige att dra i handbromsen och ta de tryckta böckerna till heders igen.

I Sverige definieras läroboken nu i lagen uttryckligen som en pappersbok.

I Finland är vi försiktigare.

Digisprångets hoppjerkor må ha dämpat sig lite, men att erkänna misstag hör inte till finländsk verksamhetskultur.

Här marknadsför vi ju av tradition uppenbara sparåtgärder och inskränkt verksamhet som förbättrad service, fast alla vet att verkligheten är den motsatta.

Också i många finlandssvenska gymnasier har nu pappersboken tagits till heders och studerande har återgått till anteckningar med papper och penna.

Min egen skola hör till dem.

Enkäten efter årets första historiekurs visade att mer än tre fjärdedelar de nya eleverna föredrog tryckta läroböcker.

Nu, när jag själv äntligen fått mitt undervisningsmaterial överfört till Googlepresentationer, ser jag mig själv åter stå vid kopieringsapparaten för att duplicera material som eleverna kan limma in i sina häften.

De studerande förefaller dock att uppskatta systemet.

Enkäten efter årets första historiekurs visade att mer än tre fjärdedelar de nya eleverna föredrog tryckta läroböcker.

Övriga såg ingen skillnad, bara två elever av 45 sade sig föredra digitala läromedel.

Skolfolkets tidning Läraren basunerade i sitt förra nummer ut hur “läromedelssituationen aldrig har varit bättre i Svenskfinland”.

Men av texten framgår att det uttryckligen handlar om digitala läromedel.

Trots att allt fler röster för tryckta läroböcker höjs från skolor vill det största förlaget inte höra på det örat.

Därför har vi för närvarande inte en enda tyckt lärobok i modersmål och litteratur i finlandssvenska gymnasier.

Uppmuntrar den policyn ungdomar till att läsa? Eller räknar förlagen med att sälja ljudböcker när läsning upplevs för ovant och tungt?

Visst pratar jag i egen sak. Av förekommen anledning såg jag mig för två år sedan tvungen att själv ge ut tryckta läroböcker i historia för gymnasiet.

De tre som hittills är färdiga är de enda som finns på svenska i Finland.

Men varför ska det vara skillnad mellan läroböcker och fackböcker?

Borde inte läroböcker i ett så utpräglat läsämne som historia vara så överskådliga och inspirerande att de också skulle locka en vanlig vuxen läsarpublik?

Påhejad av flera historiker och läsare har jag länge – förgäves – försökt få de stora förlagen att marknadsföra gymnasiets historieböcker för en bredare publik, som vill ha mer lättlästa men seriösa översikter av Finlands eller världens historia.

Men nej, i förlagsvärlden går det vattentäta skott mellan läroböcker och annan litteratur.

Läroböckernas funktion har varit att dra in pengar i förlagets kassakista så att “riktiga böcker” kan ges ut.

Inga läroböcker recenseras av medierna, och så länge läroböcker trycktes såldes de i bokhandlar på skilda hyllor dit ingen vanlig läsare förirrade sig.

Det är synd.

Många läsarreaktioner har gjort mig övertygad om att läroboken i historia förtjänar en upprättelse, att den är en förbisedd och försummad vuxenlitterär genre.

Och minsann, kanske någonting äntligen börjar hända nu?

I Helsingfors ska jag om några veckor få delta i en diskussion om just detta på bokmässans scen!

I mässprogrammet hittas dock inte samtalet på de vuxenlitterära scenerna – utan på barnscenen Busholmen.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.