Reportage

Dubbeldoktorn som är chaffis på fritiden – ”Jag hade två långtradare parkerade vid KTF på Biskopsgatan”

Tom Fredman vid Åbo Akademi har ett extraknäck som tar honom till kontinenten på semestrarna. Det är inte som andra jobb, säger han.

I arbetsrummet på Universitetsbacken i Åbo sitter Tom Fredman och förbereder höstens undervisning i matematik. Rummet liknar andra Åbo Akademi-anställdas. Med ett undantag.

På ett kaffebord ligger travar med facktidningar om transportbranschen. På en vägg hänger gamla foton på långtradare och bussar.

På en hylla står en pappmodell av en Ahola-lastbil, och ovanför Toms arbetsbord hänger artiklar han själv skrivit i branschtidningar.

Tom Fredman är inte bara akademilektor. På fritiden är han långtradarchaufför.

Tre sommarveckor på kontinenten

I somras blev det tre veckor på kontinenten fördelade på två turer, för åkeriet Flowertrucks i Tammerfors.

Med färjan från Helsingfors till tyska Travemünde körde Fredman först ner en last exportvaror. Det sker i regel till Holland eller Belgien.

– Därifrån kör man en trailer, ofta med livsmedel eller blommor, tillbaks till Travemünde där trailern sätts på båten till Finland. Själv fortsätter man pendla mellan Holland eller Belgien och Travemünde. Om det går bra hinner man med tre svängar på en vecka.

Man bor i bilen. Varannan vecka har chauffören rätt till en 45 timmars paus då man får bo till exempel på motell. Men Toms rundor var högst två veckor långa, så han återvände till sin egen säng i Åbo.

Familjeföretag

Han är född i en österbottnisk åkerifamilj. Som 14-åring började han sommarjobba på en lastbilsverkstad i Vasa.

– Då hörde det till att chauffören skulle kunna reparera bilen. De flesta chaufförer var, som min pappa, utbildade bilmekaniker. I dag, med all elektronik i fordonen, är det annorlunda. En punktering kan man fixa, men annars är det bara att ringa efter hjälp.

Tom fick tidigt hjälpa till också i familjeföretaget.

– Man fick helt enkelt order, skrattar han. ”Byt olja i den här bilen och fixa den i skick innan chauffören startar mot Norge på söndag”.

När Tom tagit lastbilskörkort 1987 gjorde han sina första egna körningar med en mindre lastbil. Lokala transporter, men också frakt av pälsskinn ner till auktionen i Helsingfors.

– Lyfte man på golvmattan såg man riksväg 2.

I utrikestrafiken finns rätt många med varierande bakgrund, som en norsk kyrkoherde som körde fisk till kontinenten på fritiden.

Långtradare på Biskopsgatan

1988 började han studera på Åbo Akademi. Han studerade flitigt, men körde också.

– Då körde jag för pappa, så det var att göra en insats för familjen – också under terminerna.

Familjeåkeriet körde till Oslo och Trondheim med Åbo som en knutpunkt. Bilarna passerade här 1–2 gånger per vecka.

– Det var lätt för mig att byta av eller byta bil. Ibland hade jag två långtradare parkerade efter varann utanför kemisk-tekniska fakulteten på Biskopsgatan.

De första studieåren kvällsjobbade Tom dessutom på Silja Lines tullterminal i hamnen.

– Jag träffade bekanta chaufförer varje kväll. Det innebar en mjuklandning för mig då jag flyttat till Åbo.

Sedan följde körningar till kontinenten för en lång rad bolag. Fredman gissar att han under åren kört för cirka 25 åkerier, och även bussbolag.

– Om man blir känd ute på fältet som en pålitlig chaufför börjar telefonen ringa. I transportbranschen är det svårt att presentera sig på papper. Åkeriet ska skicka ut en person i två veckor på okända vägar med dyrbar last. Djungeltelegrafen är det effektivaste sättet att veta om någon klarar biffen.

Tömde garnisonen i Vasa

Tom gjorde sin militärtjänstgöring 1998 vid Nylands Brigad i Dragsvik. Han var tio år äldre än de flesta andra. Med sin stora erfarenhet fick han sköta transporter: fordonskombinationer, bussar och privata tjänstebilar åt diverse överstar främst i Obbnäs och Helsingfors.

– Det var mycket nattjobb och helger, men jag var inte så noga med att komma hem till veckosluten. Jag såg året som en längre ”keikka”.

Han skjutsade runt musikkårer i södra Finland, och mycket tid gick till ett speciellt projekt i hemstaden Vasa.

– Garnisonen där lades ner och en massa inventarier skulle köras till södra Finland. Det höll vi på med nästan i ett halvår, med 3–4 bilar med släp. Vi åkte upp på fredagar och lastade. På söndag hade vi ledigt, och jag kunde vara hemma. På måndagen körde vi ner till Dragsvik och lossade. Det var fin omväxling för mig och bra praktik för de yngre, minns Fredman.

Själv hade han hållit på med sådant i flera år. Han hade gjort sin första körning till kontinenten redan 1992.

Tackar sin fru

Tom Fredman är dubbeldoktor, med hatt både i värmeteknik och i matematik.

Han betonar att det är hustrun Ullas förtjänst att han kunnat fortsätta köra vid sidan om akademijobbet.

– Hon höll tre barn i schack medan jag var ute på vägen eller här på jobbet. Jag har nog insett på senare år att jag kanske inte skulle klarat av att vara utrikeschaufför på heltid. Det är ett ganska ansträngande jobb, och familjen hade kanske inte klarat det heller.

Ibland kunde uppdragen komma rentav samma dag. Då Nokia var som hetast åkte långtradare fulla med telefoner skytteltrafik mellan Salo och Madrid, Birmingham och Wien.

– Lasten var dyrbar och kunden kunde kräva två chaufförer, så att en ständigt bevakade bilen. Då kunde jag kallas in och vi körde i princip nonstop ner till kontinenten. Sedan steg jag på flyget hem medan ordinarie chauffören körde till södra Spanien för att lasta grönsaker.

Fyra dagars väntan

I dag har Tom Fredman dragit ner på körandet. Han tillbringar ogärna julaftnar på någon parkering i Europa.

Men senaste nyår var han ute i Europa. Han transporterade en hjullastare från Karleby till Italien. Sedan plockade han upp en bred specialtransport i Florens som han körde upp genom Europa med följebilar.

Resan tog ungefär 1,5 vecka. I Italien tvingades han vänta i fyra dagar på körtillståndet för specialtransporten innan han kunde påbörja hemfärden.

– Vet man på förhand att man tvingas vänta länge kan man ta en taxi till ett hotell och sova där. Eller kolla in sevärdheter i staden.

– Men om man på morgonen får höra att ”det kanske ordnar sig på eftermiddagen” måste man helt enkelt bara vänta. Sedan kan man få höra att det inte ordnat sig heller, men kanske nästa morgon. Då kan man gå till en butik i närheten och handla lite mat, men man kan inte lämna platsen.

Aldrig riktigt ledig

Jag frågar Tom varför han fortsatt köra under alla år. Är det livsstilen, eller är det för de extra inkomsterna?

– Pengar vet jag inte... Vi har kollektivavtal och företag som vill behålla sina chaufförer betalar helt hyfsat. Men jobbet innebär också stora uppoffringar. Om skiftet är 15 timmar, av vilka du kör 10 timmar, så har du 9 timmar ledigt. Men du är ändå inte riktigt ledig, för du måste hela tiden tänka framåt och planera din färd.

Som exempel nämner han en broreparation i Bremen i Tyskland som orsakar väldigt långa köer, ”Stau”. Det finns i praktiken ingen väg förbi bron med en stor långtradare.

– Ska du undvika köerna måste du anpassa körandet så att du passerar bron vid vissa tider på natten. Du har dessutom hela tiden ansvar för bilen. Är du hemma kan du koppla av på ett annat sätt än om du ligger bakom lastbilens säten på en parkering. Det är inte som vanliga jobb.

Norsk präst bakom ratten

Många av de äldre chaufförerna, de som Fredman fick goda råd av som ung, har gått i pension. Han känner inte alla de nya, unga finländska chaufförerna – men de flesta vet vem han är när de hör namnet. Branschen har många familjeföretag.

Vem brukar bli mer förvånade: universitetskolleger som hör att du kör långtradare, eller ”chaffisar” som hör att du är universitetslärare?

– Kombinationen väcker väl mer uppseende i den akademiska världen. Speciellt i utrikestrafik finns rätt många med väldigt varierande bakgrund. Till exempel en norsk kyrkoherde som körde fisk till kontinenten på fritiden.

– En av mina lärarinnor i Vasa Övningsskola hade bilar i familjen och körde långtradare under sina ledigheter. Det finns ingenjörer och folk som hoppat av jobb inom ekonomi och så vidare, säger Tom Fredman.

Sönerna i branschen

Just nu har han inga körningar inbokade. Han fokuserar på sitt huvudsakliga jobb vid ÅA, vilket han också brukar meddela uppdragsgivarna inför hösten.

– I september blir det kanske körning någon helg. Men bara inrikes.

Branschen är ändå närvarande i hans vardag. Anton, 21, är utbildad långtradarchaufför medan Henrik, 22, gått kurs i militären. Nu studerar Anton till bilskollärare och Henrik till logistikingenjör. Båda kör transporter vid sidan av studierna.

– Själv kan jag sitta tillbakalutad i soffan och ge goda råd via telefon och Whatsapp när de är ute på vägen, säger Tom Fredman.

Tom Fredman