En finlandssvensk i Stockholm – ”Rikssvenska, finlandssvenska eller dialekt?”

Svenska som svenska, kan man tycka. Huvudsaken är att budskapet går hem, men uppenbarligen är det inte så enkelt. Vem har inte känt sig lite förvirrad i Stockholm. Svenska runt omkring men hur välja i det språkliga överflödet? En doktorsavhandling av Malin Löfström i Uppsala fångade min uppmärksamhet. Den handlade västnylänningars språk i Stockholm. Hon ser det så att man i Stockholm vill stajla sitt språk, göra det till ett uttryck för ens egen identitet i en ny miljö.

Ska man välja regional dialekt, närma sig ett slags standardfinlandssvenska eller ta in så mycket rikssvenskt som möjligt? Man gör olika. Hon ser en tendens att gå från dialekt till finlandssvensk standard, men också från finlandssvensk standard till rikssvenska.

Några plock i resultaten. Ordmelodin, accent och intonation, varierar men man väljer inte bort det rikssvenska. För nekningsordet inte används västnyländska it sparsamt (Åboland: inga) medan finlandssvenska int förekommer hos alla, liksom också rikssvenska inte. Det är frågan om ett vanligt ord där det rikssvenska slår in lätt. Ordet skulle förblir sku hos de flesta men en tydlig grupp går konsekvent över till skulle. Man kan alltså tänka sig att inte är lättillgängligare än skulle. Alla förändrar sitt språk, stajlar det.

Det är i och för sig tacksamt att tala finlandssvenska i Sverige.

Ändelsen -e faller ofta bort i regional finlandssvenska. Vi får former som hadd, bodd, tänkt och gjord för hade, bodde, tänkte och gjorde. Dessa dialektala former används sparsamt och bara av ett fåtal personer efter flytten till Stockholm.

Det rikssvenska tje-ljudet utan ett t- (egentligen sje-ljud) kommer in särskilt i vardagliga ord som känna, tjugo och tjej. Det är som om man var medveten om att tje-ljudet ska låta annorlunda i Sverige. Det är kännspakt.

Det är i och för sig tacksamt att tala finlandssvenska i Sverige. Finlandssvenskan har en viss status som muminsvenska. Äldre språkmänniskor ser ålderdomliga finlandssvenska drag som något respektingivande. Den sverigesvenska offentligheten är full av finlandssvenskar: KAJ förstås, men inte att förglömma Mark Levengood, Ylva Ekblad, Maria Sid, Lill Lindfors eller förra riksbankschefen Stefan Ingves. En del talar finlandssvenskt, andra mera rikssvenskt vid behov.

Förstås kan man som finlandssvensk i Sverige råka ut för välvilliga kommentarer om att ens svenska är riktigt bra för att vara ett främmande språk – mången rikssvensk kan inte få i sitt huvud att svenska också talas utanför Sverige!

Om finlandssvenskan har ett gott rykte, hur är det då med dialekten i Finland? Alla tycker väl om sin lokala dialekt men avstår ändå från den i officiella sammanhang. Däremot verkar en ålänning sällan skämmas för sitt språk. Och en komiker som Babben Larsson breder friskt på med sin gotländska. Och ibland sticker en österbottning upp! Hur är det i Åboland?

I dag accepterar man olika slags språk mer än förut, men samtidigt finns det outtalade regler om hur man ska tala i olika situationer. Dessa regler kan ingen välvilja i världen rubba.

Här kan du läsa fler kolumner av Leif Höckerstedt.