Finland som kvalitetsstämpel
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Finland förknippas med struktur, tydlighet och pålitlighet. I en global arbetsmiljö som ofta är snabb, högljudd och ibland rätt rörig verkar just det lugnet vara eftertraktat. Det är förstås smickrande, men också lite obekvämt.
Jag har nyligen börjat ett nytt jobb och har ett internationellt team med elva olika nationaliteter.
Redan under de första dagarna slog det mig hur snabbt människor bildat sig en uppfattning om mig. Inte bara om ens roll eller erfarenhet, utan om vem man är och utan att någonsin ha träffat mig.
Redan första dagen fick jag höra att jag uppfattas som väldigt organiserad. Strukturerad. Någon som inger förtroende. Pålitlig och rättvis. Det sades som ett konstaterande; saken var redan avgjord.
Det enda problemet var att jag knappt hunnit göra någonting annat än att stiga in genom huvudkontorets dörr.
Förklaringen kom lika snabbt som den var oväntad: det var för att jag är finsk och sådana är vi – alla och automatiskt.
If you want to win, hire a Finn, skrattade en av de lettländska styrelsemedlemmarna. Finland är som en kvalitetsstämpel.
Det är en formulering som fastnade hos mig, inte minst eftersom jag numera jobbar i en bransch där just kvalitetsstämplar är vardag och där förtroende, oberoende granskning och ordning är själva poängen.
Och plötsligt märkte jag att jag själv bar med mig ett slags förväntad certifiering, långt innan jag hunnit visa vad jag faktiskt kan eller vad jag åstadkommit i mina tidigare arbeten.
Tänk om jag inte lever upp till bilden? Tänk om just jag är den där undantagsfinländaren som inte har full koll… kanske jag borde berätta att jag egentligen är finlandssvensk, lite mera högljudd och aningen tassig?
I möten och samtal återkom samma bild. Finland förknippas med struktur, tydlighet och pålitlighet. Ett land där saker och människor fungerar enligt överenskomna regler. I en global arbetsmiljö som ofta är snabb, högljudd och ibland rätt rörig verkar just det lugnet vara eftertraktat.
Det är förstås smickrande, men också lite obekvämt. För varje kvalitetsstämpel innebär ett ansvar. Tänk om jag inte lever upp till bilden? Tänk om just jag är den där undantagsfinländaren som inte har full koll… kanske jag borde berätta att jag egentligen är finlandssvensk, lite mera högljudd och aningen tassig?
Samma bild mötte mig nyligen i ett helt annat sammanhang, under en resa.
I samtal med människor från Balkanregionen beskrevs Finland som ett drömland.
Reaktionerna var slående lika dem jag mött på jobbet. Positiva. Respektfulla. Finland var lyckligt. Presidenten var ”cool”.
Landet uppfattades som stabilt i en instabil värld, och att vi blivit inbjudna i diskussioner i Vita huset har inte gått någon förbi.
Mina barn har också hört dessa kommentarer. De lyssnar aktivt på mina Teams-möten med människor runtomkring i världen och iakttar hur människor vi möter pratar med oss föräldrar. De hör hur Finland nämns, hur tonläget förändras när vi berättar varifrån vi kommer.
”Tycker alla i världen om Finland?”
”Vill alla faktiskt komma hit?”
För barnen är Finland bara hem, skola, vardag och andra självklara saker som välfungerande infrastruktur.
De ser inte internationella index eller rykten, men de ser och hör hur människor reagerar och plötsligt upptäcker de att deras vardag och liv är något som många i världen ser som ett drömliv.
Vi vuxna och särskilt media är vanare att lyfta fram problemen, kompromisserna och oron om ekonomin. Just därför det är nyttigt att ibland låna andras blick.
Att se att det vi tar för givet faktiskt kan fungera som ett slags kvalitetsmärke i världen.
I mitt nya jobb ska jag nu definitivt försöka leva upp till förväntningarna, inte genom att spela en roll, utan genom att vara det Finland tydligen står för i andras ögon: tydlig, lugn, rättvis och pålitlig.
Och när vardagen känns rörig kan det vara värt att minnas att förtroende ibland föregår handling.
Det är inte den sämsta utgångspunkten man kan få.
Här kan du läsa fler kolumner av Johanna Molin.