FN måste reformeras för att inte negligeras

Skolböckerna lärde oss se upp till Förenta Nationerna. FN var ju klippan i en darrig värld. Där formuleras det samlade världssamfundets vägda sans och syn.

I FN-emblemet står den platta världskartan för global räckvidd och inkludering, de två olivkvistarna för FN:s hela idé: upprätthålla fred och säkerhet. Respekt!

I dag vet vi att uppdraget – milt sagt – inte lyckats helt. Tiotals krig pågår konstant på olika delar av globen. En skamfläck är den ryska terrorn mot Ukraina, en annan den humanitära katastrofen i Gaza.

Nyss hade det gått 30 år sedan serbisk militär slaktade 8 000 män och pojkar i Srebrenica. Det värsta folkmordet sedan andra världskriget hände mitt framför ögonen på holländska FN-styrkor.

För bosniakerna blev Srebrenica en monumental tragedi. För FN ett monument för oförlåtligt fiasko. Hur kunde man missa så grovt?

De ingick i FN-operationen UNPROFOR med mandat för fredsbevarande, inte fredsframtvingande. Våld fick brukas bara som självförsvar. FN klassade Srebrenica som ”säker zon”, men gav varken tillräckligt stöd, personal eller befogenheter att skydda den effektivt.

Sedan blottade massgravarna halten av ”säkerhet” i den zonen. För bosniakerna blev Srebrenica en monumental tragedi. För FN ett monument för oförlåtligt fiasko.

Hur kunde man missa så grovt? Svar: sådant var FN-mandatet, formulerat av medlemsländerna och FN:s allra heligaste, säkerhetsrådet.

Också i Ukraina har FN från första början varit statist. Orsaken också här är i sista hand säkerhetsrådet vars beslutsförmåga, kraftigt vingklippt av vetorätten för fem permanenta medlemsländer, gör hela FN till en tandlös papperstiger.

Det säger sig självt: FN måste uppdateras. Snarast.

I september förra året föreslog president Alexander Stubb i FN:s generalförsamling i New York att säkerhetsrådet reformeras på två sätt: antalet permanenta medlemsstater ökas från fem till tio och vetorätten slopas.

Det vore det bästa som skett i FN på decennier, speciellt detta med vetorätten. Tänk bara: viftar en enda av de fem med vetokortet faller hela FN:s möjlighet att agera i en kris, som skulle kräva civilisationens ingripande.

Visserligen kan generalförsamlingen ta fram en fördömande resolution. Men vad är det? Bara ett retoriskt böl ut i världsalltet – såsom vi sett i fallet Ryssland och Ukraina.

Dagens säkerhetsråd är spegelbild av läget efter krigsslutet 1945 då FN grundades i San Fransisco. Vinnarna delade upp världen. Alltså blev Storbritannien, Frankrike, USA, Kina och Sovjetunionen permanenta i rådet.

Efter Sovjets konkurs 1991 övertogs dess plats av Ryssland. Därtill har rådet tio medlemmar, som roterar och väljs för två år i taget (Finland var med 1969–70 och 1989–90 och kandiderar för 2029–30). Men de roterande har ingen vetorätt.

Möjligen insåg en del av de 51 grundande staterna att ett system med fem navelskådare i FN:s hjärta inte bådar enbart gott. Men det som redan i februari 1945, då Hitlers dagar var räknade, hade spikats på Jaltakonferensen av Churchill, Roosevelt och Stalin, det var lika med segrarnas vilja.

Vad händer om FN inte reformeras? Då kommer FN snart att negligeras.

Sedan har världen förändrats. Också en organisation som vill göra en skillnad måste leva i tiden. FN:s stundande 80-årsdag (24.10) borde bli startskottet för en reform.

I Stubbs modell fördubblas antalet permanenta länder till tio. De fem nya platserna går till Afrika (2), Asien (2) och Latinamerka (1). De har nog hittills beaktats i de tio roterande platserna, men det inte är samma sak.

Vad händer om FN inte reformeras? Då kommer FN snart att negligeras. Då blir det fina världssamvetet skolböckerna lärde oss respektera bara en tom pratmaskin, en kastrerad papperstiger utan en tillstymmelse till klor.

Om detta är målet kan man lika gärna slopa hela säkerhetsrådet och satsa pengarna på FN:s gräsrotsverksamhet såsom UNICEF, UNHCR, UNEP, UN Women.

De fungerar bra, agerar i tiden och inte på samma sätt – dock nog finansiellt – beroende av navelskådarnas oförmåga att se sig själv som lösningen på problemet.

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.