Från liten teaterapa till ÅST:s teaterikon – Janina Berman ångrar ingenting

Janina Berman har under hela sitt yrkesliv arbetat på Åbo Svenska Teater till pensionen 2011. Efter mer än sex decennier på scen berättar hon om rollerna som format henne – och varför hon inte vill sluta.

Under de finlandssvenska teaterdagarna som hölls i Vasa i november blir det tyst. Sedan reser sig hundra personer för att sjunga. Mitt i hyllningen sitter Janina Berman, 80 år, rörd och lyckligt chockad.

Drygt en vecka tidigare, den 9 november, fyllde skådespelaren med rötter i Åbo 80 år.

– Jag känner mig precis lika ung som tidigare, men siffran säger verkligen något annat. Det känns lite märkligt att fylla 80, men jag hänger med så mycket jag orkar och det är roligt, säger Berman och fortsätter:

– Visst har jag lugnat ner mig lite med åren, men jag vill fortfarande se och uppleva saker. När folk säger ”Vad ska jag göra för att få tiden att gå?” blir jag nästan ledsen – tiden går ju av sig själv. Livet är kort, ännu kortare nu, och jag vill leva det fullt ut och uppleva saker trots min ålder.

Skulle studera till ett riktigt yrke

Som ung kallade Janina Bermans släktingar henne för en ”liten teaterapa” – hon har hållit på med amatörteater sedan hon var 15 år gammal.

Eftersom Bermans föräldrar ansåg att hon skulle studera till ett ”riktigt” yrke så påbörjades studierna vid Handelsinstitutet, som hon påpekar att hon just och just kom igenom.

I slutet av 60-talet blir det ändå studier vid Svenska Teaterskolan i Helsingfors, som den hette då.

– Sedan dess har det varit teater för hela slanten, jag har svårt att tänka mig något annat yrke. Jag har vuxit upp med teatern och med allt vad det innebär av liv och människor, säger Berman.

Fick en hemmascen 1969

Hon gick på många av Åbo Svenska Teaters föreställningar.

På lunchen kom ofta ÅST:s skådespelare på kaffepaus till kafé Aschan, och då satt Janina där och tittade när de gick förbi.

Direkt efter teaterstudierna blir hon en del av den ensemble hon längtansfullt följt med.

Åbo Svenska Teater har varit det Berman kallar för sin ”hemmascen” sedan 1969.

– Trots att ÅST är en institutionsteater, kändes det som att vi var en liten gruppteater. Tanken var att alla skulle vara jämlika, och det var otroligt roligt. Vi har alltid varit en sammansvetsad ensemble. Folk har kommit och gått, men de som har anslutit sig har snabbt funnit sin plats i gruppen, berättar Berman.

Huvudrollen som Orlando

I början av 1990-talet hände någonting fundamentalt för Berman: hon fick huvudrollen som Orlando i en föreställning baserad på Virginia Woolfs drama med samma namn, som sattes upp på Åbo Svenska Teater 1991.

– Det var en milstolpe för mig, kan jag säga så här i efterhand. När någon frågar vad det viktigaste jag gjort är, då säger jag alltid Orlando.

Med ”Orlando” i bagaget kom nya pjäser, och 90-talet präglas av större roller och mera ansvar.

2002 kommer det som Berman beskriver som en ny milstolpe i karriären, då hon fick göra monologen ”Rose” av Martin Sherman på ÅST, med Johan Simberg som regissör.

En monolog i två år

Berman gick då ett program vari de fick göra egna monologer som var tänkt att spelas fyra gånger. Efter att hon såg pjäsen ”Rose” kände hon att det här vill hon göra, och hon presenterade idén.

– ”Rose” blev en två timmar lång monolog och i stället för fyra föreställningar så spelade jag den i två år. Det var en otrolig grej, måste jag säga.

Berman åkte på turné med monologen, spelade den runtom i Finland och till och med i London.

Hon vann även första pris med ”Rose” på en kvinnoteaterfestival i Haparanda-Torneå.

År 2003 tilldelades hon dessutom Svenska kulturfondens pris. Berman fingrar på sin kaffekopp och kämpar med att hitta orden för att förklara upplevelsen.

– Det blev en sådan enorm uppståndelse kring mig, ”Rose”, teatern och allt under den här tiden. Det var inte klokt.

”Sen kan du gå i pension...”

När Berman hade börjat fundera på när hon månne skulle gå i pension dyker det som ska bli den tredje milstolpen upp.

”Gör den här rollen och pjäsen, och sen kan du gå i pension” sa teaterchefen.

Och så blir det.

Berman tar sig an rollen som Aliide i pjäsen ”Utrensning” hösten 2010 – en samproduktion mellan Åbo Svenska Teater och Wasa Teater baserad på Sofi Oksanens roman med samma namn.

– Jag har gjort många härliga pjäser och fantastiska roller, men de tre hörnstenarna i min karriär kommer alltid att vara ”Orlando”, ”Rose” och ”Utrensning”.

Det har varit ett otroligt spännande och rikt liv som jag har fått leva, och det är jag mycket tacksam för.

”Jobb växer ju inte på träd”

Janina Berman har under hela sitt yrkesliv arbetat på Åbo Svenska Teater, från 1969 till 2011 med enstaka pauser.

Berman berättar att det fanns en tid då folk ansåg att man måste lämna ÅST för att komma vidare som skådespelare.

– Jag försökte också, men jobb växer ju inte på träd. Och någonstans kände jag att man borde kunna utvecklas på sin egen teater, på sin egen arbetsplats, och ha samma möjligheter som om man gick någon annanstans, säger Berman och fortsätter:

– Vi är några som gjort hela vår karriär på samma scen. Jag vet inte hur de upplevt det, men för mig har det varit möjligt att ständigt förnya mig och komma vidare. Att öppna de där låsen man bär på. Jag har verkligen fått växa här, och jag tycker att jag kommit långt.

Jag känner bara ”wow”

Det är svårt att komma ihåg vad allt hon gjort under sin karriär, och nästintill omöjligt att peka ut favoriter.

När jag nu sitter här med facit i hand och ser tillbaka känner jag bara: wow.

– Det har varit ett otroligt spännande och rikt liv som jag har fått leva, och det är jag mycket tacksam för. Jag älskar verkligen mitt jobb, och det har gett mig så mycket, säger Berman och fortsätter:

– Visst har det funnits negativa sidor också, men de är små jämfört med allt det positiva. När jag nu sitter här med facit i hand och ser tillbaka känner jag bara: wow. Det har aldrig varit ensidigt utan ett jobb med ständigt nya roller, uppgifter, människor och regissörer.

Det finns ingenting som du ångrar?

– Absolut inte, jag ångrar ingenting. Det enda är att det hade varit roligt att vara lite yngre nu – nu kommer jobben från alla håll, folk ringer till och med från Amerika. Men så länge jag orkar fortsätter jag. Det här är ingenting som jag måste, utan vill – och jag tar alltid chansen när den dyker upp.

Sedan Janina Berman gick i pension från ÅST 2011 har hon gjort det ena och det andra: dansteater, röst- och inläsningsjobb, performance-installationer samt film och tv i både Sverige och Finland.

Jag har svårt att tänka mig något annat yrke. Jag har vuxit upp med teatern och med allt vad det innebär av liv och människor.

Hon har setts i flera finska tv-serier som ”Sorjonen (2018), ”Roba” (2019), ”Syke” (2023) och även skräckfilmen ”Koputus” (2022). I svensk film sågs hon senast i ”Se upp för Jönssonligan” (2020).

– Film är väldigt annorlunda än teater. Teater har varit min passion men i dag föredrar jag film, säger Berman.

Började med amatörteater med stora gester

Tidigare har man även kunnat se Berman i de svenska serierna ”Graven” (2004–2005) samt ”En komikers uppväxt” (1992) baserad på Jonas Gardells bok med samma namn.

På finska sidan är hon kanske mest känd för sin medverkan i tv-serien ”Hovimäki” (1999).

– Jag började med amatörteater och där är gesterna stora. Vi skulle höras till sista bänkraden. Och jag tror att det har lämnat kvar, jag är lite stor i mina uttryck. Man kan inte göra film på samma sätt, det är de små medlen som gäller, dina ögon talar. När ÅST fick Studioscenen och vi började spela där tog jag medvetet ner mina uttryck. Det har inte varit lätt alla gånger, säger Berman.

Det har blivit många kortfilmer för Aalto-universitetet där den senaste visades på filmfestivalen i Cannes 2025. Hon ses även i en kommande amerikansk film, som delvis spelades in i Finland det här året.

Rösten i Stockmanns julfönster

Man kan höra Bermans röst i årets sagofönster i Stockmanns varuhus i Helsingfors: Ett vintrigt Mumindalen med en ensam Mårran i fokus.

Ett lyckligt sammanträffande med tanke på att Berman också kallas för Teaterråttan Emma, karaktären från Muminvärlden. Smeknamnet fick sitt fäste efter att hon spelade Emma i ”Mumintroll i kulisserna” 1980 på Åbo Svenska Teater.

– Det är en av mina absoluta favoritproduktioner. Det har liksom blivit min grej. Mina släktingar sjöng faktiskt låten ”Teaterråttan Emmas visdomsord” för mig på min födelsedag, vilket var mycket roligt, säger hon och skrattar.

Janina Berman