Gårdagens goda nyheter kan också bli morgondagens
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ofta slås man av tanken hur alarmismen, vår värld som den målas upp, känns för dagens unga. Att ta ansvaret för en sån värld kittlar knappast.
Inför nyåret publicerade Dagens Nyheter en nyhet som stack ut.
Under rubriken ”Tio goda nyheter från året som gick” bjöd texten på trevlig läsning. Den gröna havssköldpaddan har återkommit. Politiska fångar släpptes i Belarus. En ikonisk moské återuppbyggdes efter IS-terror. Det historiska havsskyddsavtalet gick i mål. Plus då sex goda nyheter till.
Såklart kunde man torrt invända varför en redaktion måste göra en separat nyhet om goda nyheter?
Borde inte normal kvalitetsjournalistik under årets lopp leverera också sådana som talar för sig själva?
Men betänk motsatsen – en separat nyhet om tio dåliga nyheter under året – och vi inser den krassa verkligheten. Dåliga nyheter är normen. Det negativa flödet är oändligt. Och så har vi cynikern som säger: Good news is good news.
Ofta slås man av tanken hur alarmismen, vår värld som den målas upp, känns för dagens unga.
Kontrasten mellan de egna framtidsdrömmarna och rapporterna om krig, terror och den (bokstavligen!) gränslösa imperialism-narcissismen på högsta nivå kunde inte vara större. Att ta ansvaret för en sån värld kittlar knappast.
Men samtidigt är verkligheten inget att blunda för. Den försvinner ingenstans. Den måste hanteras.
Exakt här vaknar den medelålders gubben i mig och säger: Varje tid, varje generation har sina hotbilder.
Vi som var tonåringar på 1980-talet minns kalla kriget. Hur stormakterna utpekade intressesfärer och kärnvapenupprustade som aldrig förr.
Bågen spändes till sitt yttersta. Vi var livrädda för att någon av de ålderstigna ledarna trycker på röda knappen – av misstag eller med avsikt.
Vidare rubbades vår trygghetskänsla också av hoten mot naturens mångfald: sura regn, det tunnare ozonskiktet, blyet i bilavgaserna, det växande sopberget.
Jag hävdar alltså att världen på 1980-talet för en ung nordbo kändes minst lika jobbig som världen år 2026.
Det rådde hopplös fattigdom och hungersnöd i världen.
Band Aids ”Do they know it’s Christmas time” ljöd i högtalarna och omplåstrade dåliga globalsamveten i väntan på att FN skulle förmå samla sig och göra något konkret.
Jag hävdar alltså att världen på 1980-talet för en ung nordbo kändes minst lika jobbig som världen år 2026.
Tidens hotbilder är alltid unika i sin realtid. De ska inte förminskas eller förstoras. De ska tas på allvar. Men på en tidsskala inser man ändå: Under solen är allt också relativt.
Så kommer den goda nyheten: Belyser vi tidsskalan från en annan vinkel inser vi hur väl man tacklade flera av 80-talshoten.
Detta då vi, håll i er nu, hittade lösningar!
Hur ofta glömmer vi dessa goda nyheter? Svar: Alltför ofta.
Internationella avtal om förbud mot drivgaser som förstör ozonsiktet.
Nedrustningsavtal, som gjorde kärnvapenhotet mer teoretiskt.
Blyet i bensinen fasades ut.
FN:s millenniemål lyckades minska den extrema fattigdomen med två tredjedelar eller en miljard människor mellan 1990 och 2015.
Hur ofta glömmer vi dessa goda nyheter? Svar: Alltför ofta.
I livets brutala direktsändning borde vi alltså också titta på repriserna.
Förteckningen på sådant som gått rätt – goda nyheter! – är inte åsikter utan fakta.
För inte så länge sedan hade världen bevisligen förmågan att slå sig ned, komma överens och verkställa. Det var en styrkeuppvisning av det internationella samfundet.
Drivkraften var stark kollektiv tro på den regelbaserade världsordningen. Alla ger upp något för att alla ska få mera.
Så – i den bästa av världar. Den vi hade förr. Varför inte i dag?
Därför att spelet förändrats på bara några få år.
Då supermakternas ledare sopar världskartan med folkrätten och gör den starkes subjektiva rätt att yrkesljuga till det nya normala hittar sig den traktattrogne FN-supportern lätt på frukosttallriken i Kreml och Vita huset.
Men det betyder ingalunda att vi ska gå med på att den regelbaserade världsordningen föses in under fornminneslagen.
Att vi skall ge upp övertygelsen att det är respekten för det gemensamt avtalade som måste göra skillnaden.
Och då kommer den optimistiska slutklämmen:
De som fortsätter tro på de gemensamma reglerna, institutionerna och agerar därefter är garanterat på historiens rätta sida. Är tillräckligt många detta kan det en dag bli konkurrens också på de goda nyheternas tio-i-topp-lista.
Som rimligtvis toppas av nyheterna om slutet på epokerna Putin och Trump.
Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.