Gör som Finland!

Varje elev lär sig på sitt sätt – och det är ingen slump. Vad som fungerar kan se väldigt olika ut och det som fungerar på gruppnivå är kanske inte alls den lösning som är bäst på individnivå.

I mitt arbete träffar jag ofta barn och unga som av en eller annan orsak kämpar med sin skolgång. Min uppfattning är att alla elever egentligen verkligen vill lyckas.

Flera av de elever som kämpar klarar inte av en lärandemiljö som är utformad för ”neurotypiska” elever – alltså för dem som passar in i en viss mall för koncentration, socialt samspel och lärande. Varje elev lär sig på sitt sätt – och det är faktiskt ingen slump.

”Gör som Finland!” Jag lyssnar till psykologen Adam Grant som slagit publikrekord med sina föreläsningar om effekten av ett öppet sinne och om metoder för att öka sin potential.

Jag blir förvånad, men inte särskilt överraskad, när Grant lyfter fram den finländska skolan som ett exempel på skolan då den är som bäst.

”Vi har inte råd att förlora en enda hjärna” är budskapet som vi i Finland, enligt Grant, tror på och som genomsyrar vår skola.

Jag myser när jag lyssnar.

Tre framgångsfaktorer som Grant bland annat lyfter fram i sin analys är samhällets uppskattande inställning till läraryrket, vårt stödsystem som riktas till alla elever så tidigt som möjligt och ”looping”, det vill säga ett system där en klasslärare får möjligheten att följa en klass i två till flera år och på så vis verkligen har möjligheten att lära känna sina elever och deras hjärnor.

”Jag lär mig bäst då jag får tillräckligt med tid för att fundera”.

”Jag behöver pauser, annars blir min hjärna översvämmad”.

”Jag behöver tystnad omkring mig när jag läser”.

”Bilder hjälper mig massor”.

”Jag minns bäst om jag berättar för någon vad jag lärt mig”.

Ungdomarna delar ivrigt med sig av sina erfarenheter om hur de lär sig allra bäst. Jag lyssnar och påminns om att alla hjärnor är unika och trots att vi identifierat främjande inlärningsfaktorer så finns det variation i hur olika hjärnor lär sig.

Vad som fungerar kan se väldigt olika ut och det som fungerar på gruppnivå är kanske inte alls den lösning som är bäst på individnivå.

Därför har vi stor nytta av att lärare ges möjlighet att på riktigt få tid att lära känna sina elevers unika hjärnor.

Om vi känner oss otrygga eller stressade fungerar inte inlärningen optimalt och vi har också svårt att använda oss av redan inlärd kunskap.

Neuropedagogik handlar i grunden om hur kunskap om hjärnans funktioner och utveckling kan användas vid lärandet.

Om vi ännu bättre kunde omvandla den teoretiska kunskapen till praktik skulle vi lättare identifiera vad som fungerar vid inlärning och kunna förstärka det.

Inlärning påverkas dock så av många faktorer och allt handlar inte om kognition.

Inte ens talang är tillräckligt då, trots att vi ofta vill tro det. Förmågan att inte ge upp, ansträngning och motivation att vilja lära sig har i flera undersökningar visat sig ha en ännu större betydelse för framgång.

Vi vet att emotionella faktorer också spelar en stor roll.

Om vi känner oss otrygga eller stressade fungerar inte inlärningen optimalt och vi har också svårt att använda oss av redan inlärd kunskap.

Inte ens talang är tillräckligt då, trots att vi ofta vill tro det.

Förmågan att inte ge upp, ansträngning och motivation att vilja lära sig har i flera undersökningar visat sig ha en ännu större betydelse för framgång.

När vi ger varje barn möjlighet till att utveckla dessa färdigheter och fortsätter att arbeta för att varje barn ska trivas i sin skola är det sannolikt en framgångsfaktor inte bara för det enskilda barnet, utan för hela vårt samhälle.

Det är idag vanligt att skolan ser neurologiska olikheter som en värdefull mångfald.

Flera lärare arbetar hårt för att ta vara på de möjligheter som varje elev har utgående från sina förutsättningar.

Att vi mer och mer talar om olika hjärnor som en rikedom leder förhoppningsvis till att olika former av hjärnor respekteras snarare än patologiseras.

En skola för alla ska, oberoende av hurdan hjärna du har, få vara en plats där du träffar vänner och känner samhörighet, får inspireras av ny kunskap och får pröva och utmana dina kognitiva färdigheter.

Sist och slutligen handlar det om rätt små saker för att få det att fungera, men det behövs flexibilitet och ett öppet sinne – främst av oss vuxna.

En skola där vi tar vara på varje hjärna kostar mycket resurser, men som vi i Finland vet har vi inte råd med något annat.

Här kan du läsa fler kolumner av Petra Boman.