Halsband är bra att ha, men de kan ju gå av
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Halsband, armband, örhängen, scarfar, klockor, slipsar, väskor. Världsliga saker. Verkligen inte livsnödvändiga. Ändå ofta så kännetecknande för en människa.
”Armband är bra att ha/Men dom kan ju gå av/Det glittrar och det glittrar/Men dom kan ju gå av”, sjunger Lisa Nilsson i en sång som inte längre spelas på radio.
Halsband är bra att ha, men de kan ju gå av.
Mina armband ligger oanvända i en byrålåda, men jag har minnen av hur förtvivlad jag som barn blev när ett halsband gick av.
Jag hade ett litet guldhjärta i en kedja och ett smycke format som en stövel. Det hände sig att jag trött efter ett kalas eller en julfest drog av mig tröjan utan att komma ihåg halsbandet, och ritsch gick kedjan av och hjärtat flög in under någon möbel.
I tonåren fick jag ett hängsmycke med en rund klocka infattad i emalj. Det bar jag i många år upp i vuxen ålder, så pass ofta att kolleger och bekanta började förknippa mig med klockan runt halsen.
Sedan brast metallöglan där kedjan satt fast och ingen jag visat smycket för har vågat sig på en reparation.
Halsband, armband, örhängen, scarfar, klockor, slipsar, väskor. Världsliga saker. Verkligen inte livsnödvändiga. Ändå ofta så kännetecknande för en människa.
”Det är egentligen dumt att ha ringar på jobbet, men jag känner mig naken utan”, förklarade en expedit för mig häromveckan, efter någon löst hängande del på ett klädesplagg fastnade i hennes ringar.
För politiker och andra som ofta syns på bild blir accessoarerna en del av imagen, och kan bli något som antingen skapar igenkänning eller irritation hos andra.
Hur och varför någon blir en väskmänniska och en annan en slipsmänniska är det svårt att sätta fingret på.
Själv vet jag att jag tidigt fick en känsla för halsband och resten är ett stigberoende, som vi samhällsvetare brukar förklara fenomen: Det är energibesparande att fortsätta med det man en gång börjat med. Ganska enkla kläder och ett intressant halsband, det är jag det.
För politiker och andra som ofta syns på bild blir accessoarerna en del av imagen, och kan bli något som antingen skapar igenkänning eller irritation hos andra.
President Sauli Niinistö uppgavs i en bok som kom ut 2018 förhålla sig instinktivt skeptiskt till män som gick runt med en sidennäsduk i bröstfickan.
Det här fick Ilta-Sanomat att göra en klassificering av manliga politiker utifrån om de hörde till den näsdukslösa Niinistöfalangen eller till näsduksmännen, taskuliinamiehet.
Till näsduksfalangen räknades bland andra den nuvarande presidenten Alexander Stubb, vars bröstficksnäsdukar enligt en uppföljning Helsingin Sanomat gjorde i denna viktiga fråga 2024 ska ha krympt med åren.
Jag kommer inte ihåg så mycket av den tidigare brittiska premiärministern Theresa Mays politiska linje, men jag minns hennes spektakulära halsband, som hon verkade välja med omsorg för varje tillfälle, som för att framföra ett budskap.
För visst blir de lite av ”kan hon, kan jag” när en offentlig person bär kläder eller accessoarer som sticker ut.
Om man gör en nätsökning på hennes namn kommer ”Theresa May necklace where to buy” ännu sex år efter hennes avgång högt upp bland sökmotorns rekommendationer.
För visst blir de lite av ”kan hon, kan jag” när en offentlig person bär kläder eller accessoarer som sticker ut.
En gång skrev en människa faktiskt till mig och undrade var jag köpt ett halsband, ett äppelträdsformat som jag bar på bild i en tidningsintervju.
Frågeställaren blev nästan lite besviken på svaret, att jag köpt det för femton euro i en hobbyaffär.
Det här var troligen min första och enda erfarenhet som smyckesinfluencer, men jag tycker fortfarande att halsband är bra att ha.
I somras gick jag runt på en utomhusloppis och fick på långt håll syn på ett halsband i form av en liten trägubbe. Det var självklart att det halsbandet måste flytta hem till mig.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.