Historiker har perspektiv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Med en känsla av lättnad läser jag Sture Lindholms kolumn om Finlands nuvarande utrikespolitik i ÅU (30.8.).
Som historiker har han fördjupat sig i vårt lands historia under 1900-talet och lyfter i sin artikel fram begreppet ”finlandisering”.
Det lanserades i tiden i Tyskland som beskrivning och kritik av Finlands målmedvetna strävan att ta hänsyn till Sovjetunionens intressen.
Efter senaste krig underströk president Paasikivi vikten av att vi i vår utrikespolitik framför allt upprätthåller goda relationer med våra närmaste grannar.
President Kekkonen fortsatte på samma linje.
Under årens lopp förändrades den i viss mån som följd av att vi gick med i den Europeiska unionen, men den stora brytningen kom som följd av Rysslands angrepp på Ukraina.
President Niinistö, som fram till dess strävat efter att upprätthålla goda förbindelser med president Putin, fick då lov att konstatera att Finlands folk ville söka sig skydd mot Ryssland genom att gå med i den västliga Atlantpakten.
Idag förefaller vår utrikespolitiska ledning att i alla frågor satsa fullt ut på nära samarbete och vänskap med Amerikas förenta stater.
För en vanlig medborgare, som bara följer med tv-nyheterna, är det svårt att förstå varför vi inte gör allt vi kan, inte bara för att få slut på kriget i Ukraina utan också för att få slut på det besinningslösa dödandet i Gaza.
Det ser faktiskt ut som om vi råkat ut för en ny form av finlandisering, den här gången som följd av vår allt närmare förhållande till USA.