Hur bråttom är icke-brådskande?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När en journalist ställer en ”icke-brådskande” språkfråga kan det hända att språkvårdaren får väldigt, väldigt bråttom.
När jag började jobba som mediespråkvårdare för drygt ett år sedan blev det väldigt snabbt väldigt tydligt att det finns olika uppfattningar om vad ”icke-brådskande” betyder.
Inom mediebranschen är tempot högt, emellanåt huvudlöst. Reaktionerna behöver vara omedelbara, och språkfrågor kan behöva besvaras på språng.
Inom språkvården är takten ofta långsammare. Vi språkvårdare gör självklart vårt bästa för att vara effektiva, men mer komplexa språkfrågor kan behöva diskuteras med kollegor eller dryftas med experter.
Det tar tid att skriva och vänta på mejl, avtala möten och ringa på utsatta telefontider. I slutändan är det ändå mediernas deadline som vi behöver förhålla oss till.
En fredagsmorgon i juli dyker det upp ett par ”icke-brådskande språkfrågor”:
Är elpistol eller elchockvapen att föredra när man pratar om finskans ”etälamautin”?
Och kan man använda kravallvapen, alltså icke-dödliga vapen, för finskans ”projektiililaukaisin”?
Jag börjar med att besvara frågorna med en motfråga: Hur icke-brådskande är det?
För en journalist kan icke-brådskande alltså betyda två–tre arbetsdagar.
Journalisten svarar: Artikeln publiceras på måndag eller tisdag.
För en journalist kan icke-brådskande alltså betyda två–tre arbetsdagar. För en språkvårdare är det knappt någon tid alls för en komplicerad fråga. Icke-brådskande känns snarare som två–tre veckor.
Jag kan sätta mitt exemplar av Svenska skrivregler i pant på att de flesta experter, poliser och översättare är på semester – och de som inte är det hinner knappast sätta sin underbemannade arbetstid på detta.
Så jag och en duktig, driven praktikant börjar gräva på alla ställen vi kan: pressmeddelanden, lagtexter, Polisens webbplats, gamla mejltrådar, digitala språkvårdskällor och obskyra internetforum.
På eftermiddagen har vi konstaterat att ”etälamautin” bäst översätts med elpistol, bland annat utifrån en regeringsproposition där polisens maktmedelsredskap listas. Gällande kravallvapnen blir det knepigare.
I en lagtext, en regeringsproposition och två pressmeddelanden översätts ”projektiililaukaisin” med projektilavfyrare, men ordet är inte tillräckligt självförklarande.
Kravallvapen kan vara ett gott alternativ i fråga om tårgas eller gummikulor, men ibland är det långa men konkreta alternativet bäst: ”icke-dödliga eller mindre dödliga vapen som polisen använder för att skingra folkmassor”.
Journalisten är glad över svaret, och jag antar att artikeln skrevs klart och publicerades.
Själv loggar jag ut för dagen, behöver svalka hjärnan så gott det går efter allt detektivarbete i värmeböljan. Vi gjorde vad vi kunde med det som var oss givet.
När vi skulle ha fått svar från experter, hade det inte längre varit aktuellt. I den bästa av världar kan språkvårdarna vara förutseende och ta reda på saker i förväg. I verkligheten lyckas det inte alltid.
Jag skriver upp ”projektiililaukaisin” i listan över ord som behöver kollas upp någon gång. Helst innan det blir aktuellt igen.