I kris och krig ska kulturens kraft aldrig underskattas

Men en betydande del av resiliensen är psykosocial – finns mellan våra öron. Att vi är alerta, handlings- och motståndskraftiga hellre än alarmistiska, rädda och paralyserade.

I Europa spenderas nu hundratals miljarder euro på att rusta upp försvarsförmågorna. Vladimir Putin ger oss inget val.

Pengar som annars kunnat vikas för välmåendesektorn går till fundamentala villkor för välmåendet: att försvara gränserna, demokratin och friheten mot en diktatur, vars andra officiella språk är krigsretoriken, det tredje lögnen.

Samtidigt i det andra väderstrecket: vi kan inte längre lita på att gamla transatlantiska lojaliteter håller fullt ut. Och så har vi hybridkriget om våra tankar.

En betydande del av resliensen är psykosocial – finns mellan våra öron.

Med sluga lögner och halvsanningar vill trollfabrikerna skapa förvirring och medborgerligt missnöje med politik och myndigheter i väst.

Målet är skörd i nästa val.

Vinner Rysslandsvänliga och Ukrainaskeptiska populister är det fjädrar i stålhjälmen för Kreml.

För att möta dessa synliga och osynliga hot måste våra samhällen vara redo, robusta och resilienta. En del av det robusta består såklart av militär försvarsförmåga. Som ska vara så modern, stark och redo att den avskräcker alla försök att testa den.

Men en betydande del av resiliensen är psykosocial – finns mellan våra öron. Att vi är alerta, handlings- och motståndskraftiga hellre än alarmistiska, rädda och paralyserade.

En del av den immateriella försvarsförmågan finns i vårt historiska sammanhang. I vårt kollektiva nationella självförtroende inflätat i en sunt patriotisk självbild.

En ovärderlig del av detta andliga kapital är kulturen. Därför är kulturen mycket av vad vi i praktiken försvarar i ett krig.

I Norden vet vi hur kulturen stärkt oss som nationer i kris och krig.

Då samhället är under hård yttre press är kulturen en vaccination, mjuk mobiliserande makt. Men utåt är den makten starkare än pansar.

I Norge var teatern, musiken, böckerna och dikterna kittet i det underjordiska motståndet mot nazistockupationen 1940-45.

Många verk som uttryckte nationell stolthet och kritik mot nazismen förbjöds, men cirkulerade i hemlighet i handskrivna kopior.

Griegs ”Til ungdommen” om krig och solidaritet blev en viktig motståndssymbol, ”Peer Gynt” var lika med nationell identitet.

Också i Finland var kulturen central i formandet av den nationella identiteten. När en ny förryskningsvåg hotade i början av 1900-talet var Runebergs dikter, Sibelius musik och de finska och svenska språken syret i vår spirande nationalsjäl.

Sibelius ”Finlandia”, som han komponerade 1899–1900, är i själva verket en urstark självständighetsförklaring, vars inbäddade frihetsbudskap Ryssland väl aldrig fattade.

Då samhället är under hård yttre press är kulturen en vaccination, mjuk mobiliserande makt. Men utåt är den makten starkare än pansar.

Exakt därför har Ryssland sedan dag ett av sin barbarism i Ukraina riktat in sig på det ukrainska kulturarvet – att förstöra eller beslagta. Hela samlingar från ockuperade områden inklusive Krim, historiska ikoner och kyskoskatter har förts till Ryssland.

Ett exempel är stoftet efter prins Potjemkin, kejsarinnan Katarina den stores älskare och mannen bakom de berömda kulisserna. I 231 år låg Potjemkin begravd i Heliga Katarinas katedral i östukrainska Cherson.

På sin reträtt från staden i november 2022 hade de ryska trupperna inte mer bråttom än att de hann plundra graven och ta stoftet med sig.

Haagkonventionen (1954) som förbjuder förstörelse och plundring av kulturarv i väpnad konflikt är för Kreml samma betydelslösa papperslapp som resten av folkrätten.

På det sättet tror sig Ryssland komma ukrainarna under skinnet, ta ifrån dem svaret på frågan vad Ukraina är? Men också detta har Putin misslyckats med, precis som hans övriga mål i det tilltänkta blixtkriget, som nu pågått i fyra år.

Att Ukraina alls existerar idag är givetvis ett resultat av väpnad förmåga, hjälpen från väst i kombination med urstark försvarsvilja. Men i bakgrunden finns den kulturella dimensionen, orsaken att existera.

Det lönar sig alltid att investera i kulturen. Att låta bli har ingen civilisation råd med.

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.