Journalistik som tappar talförmågan skapar ett demokratiunderskott

Som tidigare journalist och politiker har jag varit både vakthund och vaktad. I bägge roller granskas man ständigt – av läsare, väljare. Till naturaförmånerna hör feedback från fältet på valet av vinkel, åsikt, metodik.

Politikens metodik vet vi en hel del om. Eftersom medierna i enlighet med sitt uppdrag avslöjar, noterar och kommenterar den i realtid.

Däremot är kan medias arbetsmetoder för mången framstå som en – för att travestera Churchill – gåta insvept i ett mysterium. Det kan gälla (bort)valet av frågeställning, intervjuobjekt eller vad man överlag ser som värt att rapportera som nyhet.

Som varken journalist eller politiker är jag idag bara nyhetskonsument med stor aptit.

Min bakgrund sporrar mig ibland att skriva till journalister. Inte anklaga, inte ironisera eller raljera. Jag ställer frågor.

Oftast gäller mina frågor dessa journalistiska val – eller bortval. Att publiken lämnats i sticket då en väsentlig fråga blev oställd eller relevant bakgrundsinfo utelämnats.

Brukar jag få svar? Sällan. Och det är bekymmersamt.

Ett exempel: Jag mejlade en av rösterna i HBL:s podd, som i ett avsnitt kokade över att riksdagsledamöternas arvoden höjts.

Tidpunkten att höja var inte den rätta, hette det.

Min enkla fråga löd: vilken tidpunkt är då rätt? Svar fick jag inte. Då jag en tid senare träffade journalisten svarade hen att hen inte tänkt svara. Någon orsak fick jag inte.

Tyvärr är journalister (liksom politiker) ofta usla på att ta emot kritik. Man är ovan att själv tvingas förklara sig, för att inte säga erkänna misstag.

Exempel två: Helsingin Sanomat intervjuar riksdagens enda kommunist (hon kallar sig så) Anna Kontula.

Bärande tema var hennes osäkra utkomst som författare-företagare då hon lämnar riksdagen.

Jag frågade de två intervjuande HS-journalisterna varför de inte frågade om Kontula tänkt lyfta anpassningspengen (maximal i hennes fall) hon har rätt till då hon lämnar riksdagen? Av betydelse för utkomsten, eller hur? Fick jag svar? Nejdå.

Exempel tre: HBL lät professor Heikki Patomäki sjunga ut om ekonomisk (o)rättvisa och regeringens socialpolitik. Men HBL glömde ge viktig konsumentupplysning: att Patomäki inte bara är professor utan länge var aktiv i Vänsterförbundet och kandidat i flera val.

Jag frågade journalisten om inte detta kontextuerat professorn bättre i läsarnas ögon? Inget svar här heller.

Men så lite solsken: då särskilt Yle och HS i vintras stort slog upp trakasserierna i SDP:s riksdagsgrupp skrev jag till Yles och HS personalchefer.

Har de bägge mediehusen koll på läget i sina organisationer och finns det trakasserifall där?

Jag fick snabba svar av båda. Jo, man har koll. Och jo, fall finns.

Varför trakasserier i politiken är nyhetsstoff, men inte då de förekommer i vakthundens egen organisation, är rimligtvis en god fråga – ifall man anser att alla trakasserifall är lika allvarliga, oavsett var de förekommer?

Eller bevare, finns det en toleransskala vi inte känner till?

Men jo, jag fick alltså svar. Därav solskenet.

Tillbaka till journalisterna.

Visst inser jag att journalister i stora mediehus kanske inte hinner besvara all post de får. Men handlar det bara om tid?

Tyvärr är journalister (liksom politiker) ofta usla på att ta emot kritik. Man är ovan att själv tvingas förklara sig, för att inte säga erkänna misstag.

I reflexförsvar gömmer man sig snabbt i yttrandefrihetens väktarkåpa. Men den får inte bli en teflonjacka.

Lägger man till att medier sällan granskar varandra kritiskt och öppet (vem annan kunde göra det med samma pondus?) blir detta tomrum ett demokratiunderskott.

Då ser det ut som att journalistiken kräver öppenhet och svar av alla – utom av sig själv.

Tappar talförmågan, nyhetsnäsan selektivt. Och det är att äventyra sitt viktiga mandat.

Det är att servera på bricka åt dem, som inte vill den öppna och oberoende journalistiken väl.

Kanske något att diskutera i den lovande Mediepanelen, som Yle Vega nyss lanserat i samarbete med de finlandssvenska tidningarna, inklusive ÅU?

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.