Konst och kultur var Amos Andersons nyckel till social acceptans

Från en medellös landsortspojke till förmögen konstmecenat – Amos Andersons livshistoria kan på goda grunder liknas vid en askungesaga. På sin tid var han en framgångsrik affärsman, men eftervärlden minns honom främst för hans insatser i kulturen. Varifrån kom Andersons generösa inställning till konsten? Marjatta Grenman, långtida guide på Andersons herrgårdshem i Söderlångvik på Kimitoön, och Gunilla Hemming, författare av den nya pjäsen Amos A, ger en inblick i hur engagemanget växte fram.

Det är lätt att skaffa sig en uppfattning om Amos Andersons estetiska smak – det räcker med att se sig om i hans forna hem på Georgsgatan i Helsingfors eller Söderlångvik på Kimitoön. Båda byggnader fungerar som museum, och tillsammans utgör de ett pampigt monument över en person som gärna blickade tillbaka i historien och som hade en stark förkärlek för dekorativa krusiduller.

I praktiken betyder det att Andersons pråliga hem är en salig blandning av gustavianska möbler, förgyllda speglar i empirestil, renässanstida målningar av Madonnor, små tyska porslinsfigurer, kristallkronor, grumliga landskapsmålningar och finländsk konst från den första halvan av 1900-talet. Det hela toppas med kolonner och karyatider i antik stil. Det kunde kallas för konservativ kitsch om det inte vore för det påtagliga allvar som genomsyrar Andersons samlingar. Det må vara varierat, men det är aldrig vimsigt.

Marjatta Grenman har verkat som guide på Söderlångvik gård i ett kvartssekel och känner huset med inredning som sin egen ficka.

“Amos tyckte om guld och krumelurer, men det behövde inte vara äkta”, säger Grenman. “Han brydde sig inte om ifall något inredningsföremål i gammaldags stil i själva verket var en nytillverkad kopia”.

Huvudsaken var att det såg fint ut. I sina personliga inköp var Anderson uppfriskande befriad från snobberi. Trots att han var en affärsman ända ut i fingertopparna införskaffade han inte bildkonst i investeringssyfte, med förhoppning om att värdet skulle stiga. Inte heller valde han att fokusera på någon specifik stil eller konstnär, vilket annars är vanligt bland förmögna konstsamlare.

“Jag har förstått att en konstkännare kan tycka att Amos samling var för eklektisk – han tycks ha valt konst på basen av motivet eller annat som inte ska vara nummer ett då man betraktar konstens kvalitéer”, säger författaren Gunilla Hemming som står bakom den nyskrivna pjäsen Amos A.

“Men han köpte ju sådant som han tyckte såg trevligt ut, och det är ju en alldeles rimlig inkörsport! Man får kanske acceptera att Amos inte alltid hade så god smak. Fast så köpte han också till exempel konst av vissa konstnärer för att stödja dem. Kanske var det hela egentligen ganska avslappnat.”

Inspirerad av Europas förmögna män

Att Anderson kom från enkla förhållanden och var selfmade är en central del av hans livshistoria. Marjatta Grenman uppfattar hans breda och aktiva kulturengagemang som en del av hans formidabla klassresa.

“Han iakttog mycket noga hur Europas förmögna män levde och vad de ägde, och tog modell av det. Det hörde till att ha en herrgård på landet och ett fint boende i stan, att befatta sig med konst och delta i bjudningar, att klä sig på visst sätt, att resa, att läsa en viss slags litteratur, att gå på opera… Det var en vedertagen livsmodell. Genom att göra allt detta kom Amos att bli tagen på allvar och accepterad inom de sociala kretsar han ville tillhöra.”

Gunilla Hemming bekräftar kopplingen mellan kulturell bildning och social ställning, men poängterar att Anderson också drevs av en verklig vilja att delta i det nationsbygge som skedde under hans livstid.

“Det ena utesluter ju inte det andra – man kan ha ett intresse för något och samtidigt inse att det bygger upp ens anseende och position. Anderson engagerade sig väldigt mycket i samhällsfrågor, ekonomi, bildkonst, teater, religion… Han ville ha ett finger med i spelet lite överallt. Men han ville nog också vara en bemärkt person, och ha tack för sina insatser. Det sägs att när han gjorde sina donationer så skedde det å ena sidan anonymt, men å andra sidan såg han till att det nog ändå kom fram vem som låg bakom.”

Till Andersons största kulturella bragder hörde betydande understöd till Svenska Teatern, Helsingfors Konsthall och Villa Lante i Rom, samt grundandet av Konstsamfundet, som han även testamenterade hela sin förmögenhet till. Idag driver föreningen bland annat det internationellt kända museet Amos Rex. Och trots den beräknande aspekten av Andersons stora insatser lyfter också Grenman fram att hans förhållande till konsten var djupt rotad.

Konst och musik via kyrkan

I sin barndom gick Anderson bara fyra år i folkskola i Kimito, men undervisades då av lärarna Adèle Weman och Nils-Oskar Jansson-Vretdal. Båda var kulturella eldsjälar – Weman verkade som författare och Jansson grundade hembygdsmuseet Sagalund. Marjatta Grenman anser att båda lärare antagligen sporrat Anderson, och att de bland annat är att tacka för hans aktivitet i den lokala ungdomsteatern under de tidiga tonåren.

“Dessutom satt hans pappa i kyrkorådet, och familjen gick varje söndag i kyrkan. Uppskattningen av musik och andlighet kommer nog därifrån. Då Anderson senare fick stipendium för att studera i Göttingen kunde han där bekanta sig med praktfulla kyrkor fulla av guld och glasmålningar och målningar av Madonnor. Det lämnade säkert ett bestående intryck.”

Senare skulle Anderson bland annat stödja renoveringar av Nådendals kyrka och Åbo domkyrka, och bekosta tävlingar i körsång. Dessutom konceptualiserade och producerade han i början av 1920-talet en turnerande pjäs om en fallen nunna. I sitt hem på Georgsgatan lät han också bygga ett litet kapell med egen orgel.

“Han var ganska kysk som person, och gav inte ut av sig själv åt andra”, säger Hemming. “Men han ville omge sig med människor och stå i centrum.”

Grenman håller med om att Anderson var en mångbottnad person, både social och ensam på en och samma gång. Hon sammanfattar honom som “fenomenet vid namn Amos” – han skapade sin image med stor omsorg och integritet. Genom att hänge sig till konsten såg han till att bli ihågkommen även långt efter sin död.

Föreställningen Amos A får premiär 4.9 på Svenska Teatern. Läs mer om föreställningen här