Marja-Liisa kan fortfarande läsa spegelvänd text – se mer i del 3 i ÅU:s nya videohistorik

Små, små blybitar med spegelvända bokstäver i olika storlekar har varit en väsentlig del av tryckprocessen, när böcker och dagstidningar blev till på 1800-talet och framåt.

Ett hantverk och ett handarbete

På Klosterbackens hantverksmuseum i Åbo får man en bra inblick i hur bland annat snart tvåhundraåriga Åbo Underrättelser trycktes från sin tillblivelse 1824 och i tiotals år framöver.

Heikki Jokioinen är numera pensionerad tryckare och Marja-Liisa Mäkeläinen är pensionerad sättare.

Har man tur kan man under sommaren ibland få höra dem berätta om det hantverk och handarbete, som bok- och tidningstryckarkonsten en gång var.

Det är en värld full av egna termer, där sättaren plockade bokstavstyperna ur kastfacken och placerade dem i en rad i sätthaken. Raderna fogades till kolumner i ett skepp. Kolumnerna fogades ihop till tryckformar.

Med en vass syl som kallades ål kunde sättaren fiska upp enskilda bokstäver som hade hamnat fel, för att på det sättet undvika tryckfel.

På Klosterbacken finns också snidade träklichéer och avdrag av dem.

Bilder med hjälp av päronträ

Jokioinen säger att bilder användes åtminstone redan under mitten av 1800-talet.

– Man använde sig av träsnitt på 1860- och 1870-talen. De första var gjorda av päronträ.

Tryckprocessen var med andra ord omständig med många olika steg.

Giftiga blytyper

– De lösa bokstavstyperna, som för hand plockades ihop till ord och rader, var gjorda av en blandning av tenn och giftigt blyantimonat, säger Jokioinen.

Marja-Liisa Mäkeläinen påpekar att sättaren jobbade med spegelvända texter.

– Texterna sattes spegelvänt, bokstav för bokstav.

Kan du fortfarande läsa spegelvänd text?

– Jo, det sitter i. Man lärde sig snabbt. Jag var sexton år när jag började.

Började som 16-åring

Hon gick i boktryckarskola i Kottby i Helsingfors på 1960-talet. Efter två år i yrkesskolan fick hon börja som lärling.

– Vi var fyrtio bara i sätteriet där jag började jobba. Tryckarna var kanske tjugo, trettio stycken.

Det fanns med andra ord många olika skrån som jobbade sida vid sida, men med skarpa fackliga gränser mellan sig. Varje yrkesgrupp hade sina arbetsuppgifter och gjorde sin del av textframställningsprocessen. Det fanns bokstavsgjutare, de som ombröt sidorna och de som skar dem. Bland annat.

Maskinsättare och hålband

Senare blev sättarna maskinsättare och texterna skulle skrivas in på hålband. Rubrikerna sattes av skilda rubriksättare.

– Jag har jobbat med bly i hela mitt yrkesliv. Vi jobbade med blytyperna med bara händer, säger Mäkeläinen och skakar lite på huvudet.

– Det sades att man skulle dricka mjölk för att undgå blyförgiftning.

Jämställd bransch år 1900

Hon påpekar att typografbranschen var en jämställd bransch redan tidigt.

– Titta här, säger hon, och visar "Aflöningstariff för typograferne i Finland" från år 1900.

Den är antagen av "Finlands tryckeriegare" och Finska typografförbundet.

– Här står att "utlärd kvinlig typograf, såväl sättare som tryckare, åtnjuter samma löneförmåner som manlig". Det var inte speciellt vanligt på den tiden.

Torbjörn Kevin, ÅU:s tidigare och mångårige chefredaktör, minns att de skarpa gränserna mellan olika skrån fanns kvar länge.

– Av fackliga orsaker fick redaktörerna inte röra något som hade med den tekniska ombrytningen att göra. Den sköttes av skickliga hantverkare. Men i och med datorernas intåg började redaktörerna ombryta mer och mer. Många arbetsskeden föll bort och personalstyrkan minskade.

Det tredje filmavsnittet om Åbo Underrättelsers 200-åriga historia handlar om tryckprocessen under 1800-talet och framåt kan du se här!