Mediankommunen är min favoritkommun – och Kimitoön är ett utmärkt exempel
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”När jag behöver förklara för någon hur en vanlig kommun i Finland fungerar, eller när jag för mig själv behöver konkretisera hur nationella reformer påverkar en typisk kommun, använder jag ofta Kimitoön som exempel.”
I en intervju inför kommunalvalet i vår fick jag fylla i en ruta med personliga upplysningar där en av frågorna handlade om att namnge min favoritkommun i Svenskfinland.
Jag läser gärna personrutor om andra, men är något kluven till att fylla i dem själv. På frågan om min favoritkommun i Svenskfinland skrev jag först ett långt svar där jag nämnde flera kommuner och förklarade varför, men insåg att det inte kommer att rymmas in i rutan. Till slut landade jag i att peka ut en enda: Kimitoöns kommun.
Det är ett rent yrkesmässigt svar: Jag har inga personliga kopplingar till platsen Kimitoön, men kommunen och dess föregångare känner jag väl sedan många år.
När jag behöver förklara för någon hur en vanlig kommun i Finland fungerar, eller när jag för mig själv behöver konkretisera hur nationella reformer påverkar en typisk kommun, använder jag ofta Kimitoön som exempel.
Med sina 6 371 invånare är Kimitoöns kommun – som det här året firar 700-årsjubileum – ungefär lika stor som den finländska mediankommunen, det vill säga befinner sig mitt på skalan när alla kommuner radas upp i storleksordning enligt befolkningsantal.
Det innebär att de utmaningar och möjligheter Kimitoöns kommun har med att lösa olika uppgifter ofta avspeglar hur svårt eller lätt något är för kommuner i allmänhet.
Invånarantalet betyder inte allt för en kommun, men är långt ifrån betydelselöst.
Det här betyder inte att kommunerna kring medianen är en homogen grupp.
Runt 6 000 invånare på Kimitoön och i Kristinestad är 2 000 invånare färre än år 1990.
Runt 6 000 invånare i Larsmo, Jomala och Sjundeå är 2 000 invånare fler än år 1990.
Samma invånarantal kan ur den kommunala organisationens synvinkel innebära både växtvärk och krav på utbyggnad av servicenätet och utmaningar med ett servicenät som en gång byggts upp för en betydligt större befolkning.
Invånarantalet betyder inte allt för en kommun, men är långt ifrån betydelselöst.
Slutresultatet av kommunens verksamhet kan vara utmärkt trots att invånarantalet är lågt: en liten kommun kan prestera ett starkt årsbidrag, goda inlärningsresultat i skolorna och fina invånarbedömningar av kommunens service.
Men när det gäller bärkraften och handlingsutrymmet i kommunens verksamhet har invånarantalet betydelse.
Kulturgeografen Josefina Syssner konstaterade en gång att en brusten vattenledning, en felrekrytering eller en mögelsanering kostar ungefär lika mycket att åtgärda oberoende av var den sker, men ju mindre kommunen är, desto större är skadan i relation till den löpande verksamheten.
En annan omständighet som gör Kimitoöns kommun till ett bra exempel är kommunalpolitiken.
Typiskt för sammanslagna kommuner är att det finns vissa spänningar mellan kommundelarna i frågor om var service ska placeras.
Här är kommunen både typisk och otypisk. Typiskt för kommuner i samma storleksklass är att konkurrensen om fullmäktigeplatserna inte är så stor.
Typiskt för sammanslagna kommuner är att det finns vissa spänningar mellan kommundelarna i frågor om var service ska placeras.
Otypiskt för mindre kommuner är att den ideologiska spännvidden i kommunalpolitiken är stor.
Många partier ställer upp i kommunalvalet och med jämna mellanrum sticker tydliga motsättningar upp både mellan höger och vänster, centrum och periferi och traditionella och gröna värderingar.
I Vänsterförbundets framgång i vårens kommunalval förenas flera av de här spänningarna.
I den lokala politiska kulturen möts ortens traditioner, politisk ideologi och enskilda människors temperament. Mediankommunen är en typisk kommun, men det är det unikt lokala som gör den spännande.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.