Men det är ju bara en katt...
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den som läst mina tidigare Spaltarenkrior minns kanske att jag nämnt Hugo, den gulrandiga spatserarfrassen som drog bynot med ett stort ego och mycket självcentrerat sinne.
En augustidag var sagan all för den fina herremannen. Bara under några få dagar blev han helt annorlunda. Låg och tryckte under buskarna och ville helst bara sova.
Pälsen tappade sin lyster och ögonen blev intetsägande. Blicken var tom.
Då man haft ett djur i närmare tjugo år så vet man när timmen är slagen. Då är det mattes eller husses uppgift att hjälpa sin lurviga vän över gränsen.
Så blev det också denna gång såsom alltid då mina fyrbenta har behövt hjälp med att finna ro. Jag är övertygad om att Hugo sitter där på molnkanten tillsammans med alla mina nära och kära om det sen handlar om tvåbenta eller fyrbenta varelser.
Men visst är det ledsamt att säga adjö. Tårarna kommer och det går inte att hindra.
Varför skulle man ens hindra tårar? Det är förlösande i många fall.
Jag har hört fraser som den som man kan läsa i rubriken och andra förringande uttryck, att vad är nu det där att sörja.
Nej, Hugo var inte bara en katt. Han var en familjemedlem och en vän trots alla sina små egenheter på gott och ont.
Det har så klart att göra med att vi människor är olika och någon kanske inte känner sorg för bara en katt men jag och många med mig gör det och har vår fulla rätt att vara ledsna.
Nu har det gått några veckor och varje morgon tittar jag ut genom ytterdörrens fönster för att se om Hugo vill komma in. Men han är inte där och det är tomt.
Ibland vaknar jag om natten och tycker precis att jag hör honom jama men han jamar inte mera. Åtminstone inte här på jorden men kanske i katthimlen till lust och leda för pratsam var han minsann.
Nej, Hugo var inte bara en katt. Han var en familjemedlem och en vän trots alla sina små egenheter på gott och ont.
Vila i frid!