Mindre smygcentralisering, mer människonära vård
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I välfärdsområdet står vi inför budgetförhandlingar. Den ekonomiska situationen ser nu bättre ut, vilket ger hopp om både satsningar och en omvärdering av tidigare beslut.
Som beslutsfattare känner jag en växande besvikelse över den ’’smygcentralisering’’ som sker på tjänstemannanivå.
Det är mycket opraktiskt att behöva resa från Hangö till Ekenäs för detta, just under en viss stund under dagen.
Ett aktuellt exempel är förändringen inom hjälpmedelscentralen – där hemleveranser tagits bort och hjälpmedlen nu måste hämtas på en centraliserad plats.
Det är mycket opraktiskt att behöva resa från Hangö till Ekenäs för detta, just under en viss stund under dagen.
Även bröstcancerscreeningen har centraliserats.
Tidigare erbjöds denna livsviktiga, förebyggande vård som en mobil närservice på varje ort inom välfärdsområdet.
Nu tvingas till exempel invånare i Ingå resa betydligt längre.
Att flytta vården längre bort från människors hemorter höjer tröskeln för att delta i screeningar, vilket i förlängningen riskerar försämra folkhälsan.
Många invånare är oroade och rädda för att bli sjuka. Det är därför vi nu måste arbeta aktivt för att återupprätta vardagstryggheten.
Inom mentalvården har också centraliseringar skett – tidigare service som fanns i Hangö erbjuds inte längre där.
Vi får heller inte glömma Raseborgs sjukhus, som förlorade en betydande del av sin verksamhet efter fjolårets samarbetsförhandlingar – ett beslut som fattades enbart på tjänstemannanivå.
När vi nu går in i budgetförhandlingarna hoppas jag att alla beslutsfattare stannar upp och reflekterar: Hur kan vi stärka förtroendet för den offentliga vården?
Många invånare är oroade och rädda för att bli sjuka. Det är därför vi nu måste arbeta aktivt för att återupprätta vardagstryggheten.
De exempel på centraliseringar jag nämnt måste ses över och åtgärdas. När jag kontaktade tjänstemännen om problemen vid hjälpmedelscentralen lovade de att hitta en lösning – nu väntar vi på att den blir verklighet.
Vi måste också granska hur närservicen ser ut på varje ort och identifiera konkreta åtgärder som kan stärka förtroendet för vården.
Jag vill att budgetdiskussionerna leder till framsteg för seniorrådgivningarna, ökade läkarresurser i hela området samt en fungerande återuppringning.
Inom HUS vill jag se ett tydligt löfte om att ambulansresurserna ska ses över.
Inget av detta blir verklighet utan den personal som bär upp vården. Vi måste bli bättre på att lyssna på deras erfarenheter och behov.
Det finns fortfarande inte tillräcklig förståelse för att vårt välfärdsområde sträcker sig även utanför Ring III. Även vi som bor här i västligaste Västnyland har rätt till en jämlik och rättvis vård.
Vardagstryggheten har fått sig en törn, och de negativa vårdnyheterna bidrar till att färre vill flytta till vår region. Därför vill jag nu se förändring för vår regions bästa.