När samtalet blir utvecklingens blinda fläck

Den största bromsen är sällan bristen på idéer, utan rädslan för de mellanmänskliga möten som verklig utveckling kräver.

I en tid av trötthet och tempo är det ofta det minsta som bär mest: ett steg som inte byter riktning, en kort paus av närvaro, där förtroende får syre.

Förtroende låter som något stabilt, men är i grunden ett levande arbete.

Det skapas och upplöses i mikroskopiska rörelser – och ibland i tyst motstånd, små tillbakadraganden som uppstår när orken tryter och relationerna börjar ge vika på ett sätt som inte syns, bara känns.

Många institutioner bär i dag spår av en långsam trötthet. Processerna blir fler, systemen mer omfattande, människorna snabbare – men riktningen allt suddigare. Vi accelererar, utan att egentligen förflytta oss.

Dokumentationen sväller, men modet att sålla minskar.

Vi låter det som går att räkna dominera över det som faktiskt betyder något.

Den största bromsen är sällan bristen på idéer, utan rädslan för de mellanmänskliga möten som verklig utveckling kräver.

För det är i möten allt börjar.

Men paradoxalt nog är det ofta just mötet vi försöker undvika när vi är som mest pressade.

I stället för att närma oss väljer vi det mer kontrollerade: bakdörren i stället för korridoren, Teams-skärmen i stället för rörelsen mot någons rum. Inte av illvilja, utan som ett självskydd; ännu en känsla att undvika, ännu en blick man inte orkar bära.

Men varje sådan omväg skapar ett vakuum just där det borde ha funnits ett ögonblick av mänskligt stöd.

Jag tror på utveckling, på teknik, på nytänkande. Men det finns en fara när effektivitet misstas för framsteg.

Algoritmer kan hjälpa oss att sortera, mäta och planera – men de kan aldrig ersätta det som sker när vi möter varandra som människor.

Det är märkligt hur just samtalet – utvecklingens mest grundläggande verktyg – har blivit det vi oftast förbiser.

Skolan – en av våra mest mänskliga institutioner – visar detta särskilt tydligt.

Här finns liv i sina ytterligheter: skratt och oro, styrka och skörhet, det som nästan brister och det som bär genom allt.

Här lär sig människor inte bara fakta, utan hur man möter, lyssnar, håller. Just därför känns det så skarpt när relationerna tunnas ut. För skolan är inte sina system; den är sina människor.

När man förlorar modet att mötas blir strukturen kvar – men pulsen tystnar.

Institutioner överlever inte av regler och processer, utan av den levande väven av relationer som ständigt byggs upp, slits, repareras och byggs upp igen. Det är ett organiskt arbete, inget administrativt.

Och det kräver närvaro, inte nödvändigtvis mer tid, men en annan sorts uppmärksamhet.

Och just därför är det mänskliga mötet inte en parentes i arbetet, utan själva platsen där riktning uppstår.

Inte som en sentimental tanke, utan som något påtagligt: en blick som lyfter, en rytm som skiftar, ett andetag som förändrar tempot i ett helt rum. Det är där förtroende får syre. Och det är där arbetet – det verkliga arbetet – tar form.

Det vi behöver är inte tätare ramar, utan tätare dialog. Inte fler rutor att kryssa i, utan större mod att se varandra.

Inte mer kontroll, utan mer närvaro. I slutändan är det inte systemen som håller en institution levande.

Det är människorna som vågar stanna upp, lyssna, märka – också när det kostar en smula av en själv.

Det är i de små mellanrummen – i det sköra, det oförutsedda, det som trots allt fortsätter pulsera – som förtroende byggs. Och det är där människor orkar vidare.

Här kan du läsa fler kolumner av Maria Wetterstein.