”När välfärdsområdet sparar är det någon annan som står för notan”

Argumenten är de samma varje gång: det blir bättre och billigare att centralisera. När man gång på gång hänvisar till att det blir både billigare och bättre måste vi våga fråga enligt vilka kriterier.

Under de senaste veckorna har diskussionerna både kring Aftonro i Iniö och Kaareas planer på att centralisera sina kök väckt stor förfäran.

I de rätt nyligen grundade stora enheterna ritar man om servicestrukturen från ett skrivbord långt bort ifrån användarna. Argumenten är de samma varje gång: det blir bättre och billigare att centralisera. Men frågan är för vem det blir bättre, och vem är det som egentligen betalar det högsta priset?

Man brukar säga att stort är vackert.

Just nu är centraliseringsvågen stark, och i många fall finns det helt logiska förklaringar.

Det gäller speciellt den form av service som vi nuförtiden kan sköta via digitalt.

Det finns service där det mänskliga mötet fortfarande är själva kärnan: vård, omsorg och bespisning.

Utan att förglömma de som fortfarande behöver få sina ärenden uträttade över disk, så har den stora massan förflyttat sig till nätet och det finns en logik i att den sortens service utvecklas just där.

Men det finns service där det mänskliga mötet fortfarande är själva kärnan: vård, omsorg och bespisning.

Där kan centralisering få mycket konkreta och smärtsamma följder.

När vårdenheter stängs eller människors mat ska fraktas långt bort ifrån reagerar människor med rätta.

Avståndet mellan beslutsfattarna och den enskilda människan har blivit för stort.

Och när man gång på gång hänvisar till att det blir både billigare och bättre, måste vi våga fråga enligt vilka kriterier.

Att slopa en vårdenhet i skärgården eller på glesbygden har en enorm inverkan på ortens bobarhet.

Sett från centralortens skrivbord blir det säkert billigare, för kostnaderna för den enskilda enheten kan slopas.

Men vad kostar det för närsamhället?

Jo, arbetsplatser försvinner och ortens dragningskraft minskar.

Det leder i sin tur till en utarmning av glesbygden.

Små, ofta välfungerande och dynamiska enheter ersätts av långa och krångliga FPA-körningar, som i sig inte är oproblematiska och dessutom ofta blir rätt dyra för staten.

För tillfället sitter också välfärdsområdena och förhandlar med kommunerna om hyrorna för fastigheter där vårdverksamhet finns.

Resultatet blir att glesbygdsbefolkningen betalar ett betydligt högre pris för sin tillgång till vård än vad andra gör.

Budskapet är tydligt: sänk hyrorna eller så tar vi bort servicen.

Resultatet blir att glesbygdsbefolkningen betalar ett betydligt högre pris för sin tillgång till vård än vad andra gör.

Då betydande hyresintäkter uteblir kan kommunerna behöva höja skattesatsen för att kompensera bortfallet.

Regering efter regering försökte få till stånd en vårdreform och regering efter regering misslyckades. Den uppbyggnad vi nu har är långt ifrån oproblematisk.

Visst, det ska erkännas att många saker också blivit bättre. Men problemet med strukturen som har byggts upp är att ingen har ett helhetsansvar just nu. När välfärdsområdet sparar, är det någon annan som står för notan.

Kostnaderna försvinner inte, de förflyttas. Och ofta hamnar de hos just de kommuner och invånare som redan har minst marginaler.

Grunden till hela vårdreformen var att alla skulle få jämlik tillgång till service.

Den tanken är god, men kommer aldrig att förverkligas.

Däremot kommer sannolikt den service som finns kvar att vara jämnare i kvalitet.

Också stävjandet av den starka kostnadsutvecklingen var ett starkt argument.

Färre överlappningar gör det mer kostnadseffektivt, men i de fall välfärdsområdena sparar in på andras bekostnad, blir det de facto ingen inbesparing för samhället. Snarare tvärtom.

Min poäng är alltså den att stora enheter visserligen kan vara vackra, men att påstå att det är helhetsmässigt kostnadseffektiva har jag svårt att skriva under.

Det som sparas under ett moment ökar oftast utgifterna i ett annat.

Det svåra i denna ekvation är det att ”utgifter” inte alltid kan räknas i euro och cent.

Det handlar precis lika mycket om människors känsla av trygghet i vardagen, om ortens livskraft och om framtidstro. Något som är svårt att mäta, men som vi just nu behöver mer än någonsin.

Här kan du läsa fler kolumner av Sandra Bergqvist.