Om jag hade en kort tid kvar att leva
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ibland serveras en fråga om vad man skulle göra om man hade exempelvis bara ett år kvar att leva. En ganska sliten fråga, men kanske nyttig att skänka en tanke trots det.
Vad skulle jag svara? Mina tankar fastnar spontant i någon resa som känns viktig att göra, personer jag vill träffa, saker jag vill spara eller skriva åt barnen och andra kära.
Men när jag funderar lite närmare hoppas jag att jag skulle komma förbi ett visst bucket list-tänkande, att inte bara tänka på vad utan snarare på hur.
Det är klart att det skulle finnas vissa saker jag skulle vilja ha gjorda och sagda, men jag tror det skulle vara värdefullt och fruktbart att mera tänka på hur jag vill leva överlag.
Hur skulle jag vilja använda min tid? Vad skulle jag önska att jag satte mina krafter på? Skulle jag vilja läsa otroligt mycket för att liksom (upp)leva flera och mera liv än jag kan själv?
Skulle mina planer kretsa mest kring mig själv eller sprida sig också till andra? Skulle jag vilja ha långa sovmorgnar eller skulle det kännas som bortkastad tid? Skulle jag radera mina mobiltelefonspel och i stället gå på cirkus med barnen?
Skulle jag ringa viktiga men borttappade vänner för efterlängtade samtal? Skulle jag drabbas av gigantisk FOMO eller skulle jag omslutas av någon slags ny ro och tillit i tillvaron? Skulle jag fundera mera på Gud och andliga frågor än jag gör nu?
Jag läste en gång om en kvinna i England som hade funderat på de här sakerna. Jag kommer inte ihåg vem hon var eller kontexten för hennes tankar, men svaret hon kom fram till var så inspirerande att jag skrev upp det: ”I would extract my perpetual worries and enact my boundless joy.”
Tänk om jag alltså kunde avsäga mig ens en del av den eviga oron och ängsligheten som så ofta tynger vardagen utan att göra någon större nytta? Tänk om jag i stället kunde ge mera rum för den gränslösa livsglädjen som puttrar på där bland tillvarons risiga bekymmersbuskage?
Låter det naivt och världsfrånvänt? Jag tänker mig att en sådan inställning leder förbi glansbildslycka och instagramvänligt ytligt mys mot en glädje som känns djupare. Den öppnar också för att vara orädd i vårt ansvar inför medmänniskor, samhälle och skapelse.
Ja! Så skulle jag försöka leva om jag visste att jag hade ett år kvar i livet. Så kan jag försöka leva redan nu.