Ord i vinden
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I skärgården säger man att det alltid blåser på pingsten. Gärna från norr – den så kallade pingstnordan.
I år kom vinden från ett annat håll, men blåste gjorde det ändå. Det verkar höra till. Och kanske är det inte så konstigt.
I Bibeln berättas att en stormvind drog in över lärjungarna just på pingstdagen. De fylldes med helig ande och började tala olika språk. Det var då kyrkan föddes, sägs det. Orden kom till människorna med Anden.
Jag tänker ofta på hur ord rör sig genom landskap och generationer, nästan som väder. I min näromgivning lever vissa uttryck kvar som blivit sagda i något sammanhang – ofta lite fel, ibland väldigt roligt.
”Desperat sa Hasse-plast när han menade diplomat”, sade min pappa alltid när han ville poängtera att alla inte kan svåra ord eller när någon inte hade rätt ord för rätt sak. Sådana saker har en märklig förmåga att fastna. Sedan dyker de upp när man minst anar det, för att beskriva en situation eller lätta på stämningen.
Det är något väldigt mänskligt med det där – att orden får eget liv. Och sällan märks det så mycket som under försommarens alla fester. Examenskalas, bröllop, eller skolavslutningar – alla kommer de med tal. En del ögonblick gör intryck. Andra blir minnesvärda just för att de gick lite snett.
Själv minns jag rektorns tal på skolavslutningarna. Inte för innehållet – det har jag glömt – men för känslan av att varje minut kändes som fem. Man satt där och längtade ut. Solen glittrade mot skolans fönster, syrenerna doftade, och jag ville bara ut. Orden stod i vägen för sommaren.
Nu senare ser jag det lite annorlunda. Kanske är det just i dessa tal, lyckade som mindre lyckade, som man fångar något av livet. Människor försöker säga det som är viktigt. De vill få oss att minnas, skratta, gråta eller bara förstå hur mycket något betyder.
Det är inte alltid lätt. Vissa tal blir långa som nordliga vindar, andra korta som ett andetag. Ibland handlar de mest om talaren själv, ibland alldeles för lite om festföremålet. Men de försöker. Och det räcker långt.
För när allt kommer omkring är det inte bara vinden som bär på kraft. Det gör orden också. De får oss att känna tillhörighet. De bygger berättelser. De binder oss samman som riter och traditioner.
Och ibland, om man har tur, blir de till ett talesätt som någon plockar fram i rätt ögonblick. Som en vindpust från förr.