OS är nationellt självplågeri

Ända sedan Finland sprangs in på världskartan i Stockholm 1912 har idrotten spelat en central roll för vår nationella identitet. Vår hunger efter framgångar är nästan komisk.

Efter att i ett par veckor tagit del av de nationella masochistiska orgierna framför tv-rutan är det åter dags för analyser av de finländska insatserna i OS.

Till vår självbild hör att vi räknar med att den finska sisun ska föra oss högst upp på prispallen.

Ända sedan Finland sprangs in på världskartan i Stockholm 1912 har idrotten spelat en central roll för vår nationella identitet.

Vårt självhävdelsebehov behöver segrar inom idrott, som ibland beskrivits som en modern form av krigföring mellan nationerna.

Ingen skugga må falla över de många fina finländska personinsatserna i vinterns OS.

Men dessvärre sitter nog svenskarnas “Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden” väl i den finländska toppidrottens svanesång.

Trots att vi själva trott oss kunna träningslära och med olika vetenskapliga metoder bli ännu bättre, har våra idrottsframgångar på senaste tid varit lätt räknade. Debaclet i Lahtis 2008 degraderade ohjälpligt Finland ner till B-serien.

Samtidigt är vår hunger efter framgångar nästan komisk.

Finlands första bronsmedalj i OS togs emot som en “islossning i Ule älv”.

I Sverige – med 18 medaljer varav nio guld, tar man sådant med axelryckningar.

Friidrottare som Ståhl eller Duplantis har gjort t.ex. dubbelsegern i första damskidningen till svensk vardagsmat.

En guldmedalj till Finland och vår nationella eufori vet inga gränser. För Havis Amandas skull var det kanske lyckligt att Finland inte nådde hockeyfinalen?

Finlands sex medaljer av utdelade närmare 350, och 23:e plats med länder som Brasilien och Spanien före i medaljtabellen för ett vinter-OS är föga smickrande för finländsk idrott.

Efter Italien-matchen väcktes ju redan en sådan guldvittring som borde ha lockat fram mentala skyddsställningar åt statyn.

Nu blev det inga guld. Finlands sex medaljer av utdelade närmare 350, och 23:e plats med länder som Brasilien och Spanien före i medaljtabellen för ett vinter-OS är föga smickrande för finländsk idrott.

Vi kan avundsjukt grubbla över varför t.ex. svenskarna så ofta är bäst när det gäller?

Varför är vi inga vinnarskallar?

Har det att göra med vår fostran? I skolor har röster höjts för att man i sport inte ska utse vinnare. Man slutar räkna mål i fotbollsmatcher eftersom det inte är roligt att förlora. Vi vill inte heller lyfta fram den som är bäst.

Å andra sidan hör man ibland hur föreningstränare i en del lagsporter kräver att 8–10-åriga barn ska specialisera sig och hindrar dem från att delta i andra sporter.

Vem gagnas av att man sätter käppar i hjulen för begåvade idrottsbarn att hitta de grenar de kunde ha förutsättningar att nå världstoppen?

Eller hur är det med vår vana att kuska barnen med bil ända fram till träningen?

All ny idrottsvetenskap till trots, hur mycket lider våra internationella idrottsframgångar av våra försummade fysiska grundfärdigheter?

Jag erinrar mig hur Ekenäsbon Thorvald Strömberg, skärgårdskillen som 1952 vann OS-guld och silver i paddling, byggde upp sin kondition med skogsarbete och fisketurer i roddbåten.

För en tävling i Helsingfors paddlade junioren 10 kilometer in till Ekenäs, bar kanoten till tåget och från stationen i H:fors till roddstadion. Så vann han tävlingen, åt sin matsäck innan han bar kanoten samma väg till stationen och från Ekenäs paddlade hem till Gullö.

All ny idrottsvetenskap till trots, hur mycket lider våra internationella idrottsframgångar av våra försummade fysiska grundfärdigheter?

Jag drar osökt paralleller till skolvärlden. Pisaframgångarna fick näsan att höjas i vädret på de pedagogiska teoretikerna, och historien om den finländska skolans förträfflighet spreds över världen.

Som gästlärare på Hawaii fick jag höra hur alla avundades finländarna som hade korta skoldagar, inga läxor – och världens bästa resultat.

Den finländska skolsektorn anammade myten om sin egen förträfflighet och gick med hög fana in för digisprång och nya pedagogiska idéer som skulle göra skolan ännu bättre.

I dag behärskar alltför många grundskoleelever inte längre läsning, skrivning eller de fyra enkla räknesätten utan hjälpmedel. Pisaundersökningarna har blivit en ny nationell masochismkälla.

Det är för övrigt snart dags för Eurovisionen igen.

Här kan du läsa fler kolumer av Sture Lindholm.